Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till Sveriges lycka blefvo föreställningarna om
nödvändigheten af fred och riksdag, om hvilkas ärliga mening, åtminstone
hos Armfelt, intet tvifvel kan råda, utan verkan. Konungen var
nära att gifva vika; men fann understöd i föreställningar af
franske ambassadören markis de Pons [1]. Gustaf III:s mod och
förtröstan till sitt folk segrade öfver de betänkligheter, som
framställdes mot krigets fortsättande; och han insåg därjämte, att en
riksdag skulle medföra större vådor än en ärlig strid, äfven med
underlägsna krafter, mot den nye fienden. Han beslöt, att i en
folkväpning söka de medel till rikets försvar och ordningens
uppehållande, som ej annorstädes stodo till buds; och han dröjde
ej att gripa verket an. Han begaf sig till Dalarne för att, enligt
sina egna ord, »uppmuntra dalkarlarna, som på visst sätt hafva
genom gammal häfd rätt till rikets värn mot danskarna, att
upprätta en kår, som skulle skickas ned till Göteborgs försvar» [2].
*
Oaktadt sina önskningar om fred och riksdag, hvarom
Armfelt icke gjort någon hemlighet, var han af konungen bestämd
att spela en hufvudrol i de åtgärder till fosterlandets försvar,
som nu företogos. Nu, som vid krigets början, böjde sig
Armfelt för konungens energiska vilja och öfverlägsna snille; och
med ifver utförde han det värf, som konungens förtroende
anvisat honom.
Uppdraget var vigtigt. Sedan konung Gustaf i Dalarne
själf genom sitt personliga uppträdande kallat befolkningen i
dessa minnesrika bygder till vapen, skulle det frivilliga manskap,
som i Dalarne och Vermland kunde samlas under fanorna,
ställas under Armfelts befäl; med dem skulle han dels försvara
Vermland och Dalsland, Sveriges vigtigaste gränsprovinser mot Norge,
[1] Se berättelsen härom i Ehrenströms Anteckningar I: 163.
[2] Gustaf III till C. A. Wachtmeister d. 18 Sept. 1788, s. 30.
Konungens resa föranledde allvarliga varningar äfven af dem som voro honom
tillgifna. Nordin, som ansåg Dalresan och upprättandet af frikårer hafva varit
beslutna redan före afresan från Finland, säger sig hafva varnat för »att
allmogen ej borde få tillfälle att svärma, ty sådana saker stanna ej där de
begynna» (anf. st. s. 18). Äfven Rosenstein varnade för att »i inrikes saker
nyttja allmogen, hvilken alltid blir farlig för den som brukat densamma»
(Rosenst. Saml. skrifter III: 318). Äfven konungen själf hade i början ej
varit utan farhågor för att bevära bönderna, såsom »mer än orådligt både för
rikets invärtes lugn och adelns enskilda säkerhet». (Till C. A. Wachtmeister,
16/5 1788, anf. st. s. 26).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:09:22 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/f3gd/31/0244.html
