Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dels, om så funnes nödigt, komma konungen till undsättning, om
krigsteatern förflyttades till landskapen längre söderut.
Valet af Armfelt till detta värf visar ej blott det förtroende,
konungen hade för sin gunstlings duglighet; det vittnar äfven
om hans vanliga skicklighet i valet af redskap för sina syften.
Utom Gustaf III själf fanns måhända ingen i Sverige, som i den
grad som Armfelt genom personliga egenskaper kunde vinna
människors hjärtan; under det olyckliga kriget i Finland hade
Armfelt varit nästan den enda högre befälhafvare till lands, som
utmärkt sig i öppen strid genom personlig tapperhet; sin konung
hade han förblifvit obrottsligt trogen, oaktadt de lockelser och
anbud, som från rysk sida blifvit honom gjorda och om hvilka
ryktet visste att förmäla. Ung, liflig, brinnande af begär att få
föra sina trupper i striden mot fienden, var han rätte mannen att
rycka folket med sig; och han var därjämte, med all sin
konungatrohet, tillräckligt vän af rikets första stånd, hvilket han själf
tillhörde, för att ej tillåta uppviglingsförsök mot adeln. Själf hänfördes
han dock under tidens lopp af den lust att «slå juten på hufvudet»,
som han så väsentligt bidragit att framkalla hos sina frivilliga;
och då det visade sig, att striden med Danmark väsentligen
skulle komma att utkämpas på underhandlingens väg, var hans
stridslust nära att komma i konflikt med konungens statsklokhet.
— Från början hade Armfelt deltagit i öfverläggningarna om
den frivilliga bondehärens bildande. Bland konungens papper
finnes en promemoria af Armfelts hand rörande uppsättande af
en frikår i Dalarne, hvilken synes hafva legat till grund för
konungens åtgärder. Han tillstyrker däri att frikårer socknevis
uppsättas och inöfvas, att aftal med de frivilliga ingås genom
landshöfdingeämbetet, att nationaldrägten bevaras såsom uniform
o. s. v., och väntar isynnerhet framgång genom dalkarlarnas
stolthet och hederskänsla: »Efter det begrepp», heter det, »jag
har om dalkarlens högfärd och våra moyens, torde heder och
en chimerique belöning blifva första driffjädrarna»; . . . »de i
denna kår formerade dalkarlar böra sättas i den författning, att
de tro sig ensamt hafva bidragit till E. Maj:ts och rikets försvar
och säkerhet» [1].
Armfelts ifver visade sig redan från början så liflig, att
den behöfde stäfjas af konungen. Sedan denne afrest till Dalarne,
afsände Armfelt till honom i hemlighet under många
försigtighetsmått ett bref med förslag att åvägabringa hvad han kallar
»une situation prononcée» genom ett »parti hardi». »Ingenting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
