Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berättar härom: [1] »Denna provins hade gjort för stora sacrificer, för
att ej blifva befriad från olägenheterna af en fiendtlig
durchmarsch, och jag kunde ej med bibehållande af att ega tro och
ära låta danskarna passera, så länge jag hade befälet.
Stillestånds-förbundet var utan förbehåll i den vägen. H. Maj:ts
order, med hvilka prinsen af Hessen försett sig, då han sista
gången skickade mig sin adjutant för att begära durchmarschen,
gjorde min belägenhet ganska svår. Jag tog då det sista parti,
som blef mig öfrigt, nämligen att säga prinsen af Hessen, det
de svårigheter jag gjort vore för hans bästa och ej en
invention af mig. H. K. H. kunde ej vara okunnig om att jag
kommenderade en armé, som mest bestod af allmoge, odisciplinerad
och af sin natur litet fallen för att begripa traktater, som ej
vore till deras fördel; att denna allmoge, beredd att anfalla
fienden, så snart han visade sig på dessa trakter, säkerligen ej stod
att tillbakahållas; och slutligen att, sedan jag lemnat H. K. H:ts
adjutant full frihet att underrätta sig om sanningen af allt detta,
stod det honom fritt att komma in i Vermland med sina
trupper, där jag i dylikt fall ej ärnade föra befälet. Detta gjorde
sin verkan, och jag hade den glädjen att befria Vermland från
att både under krigslågan och efter stilleståndet se danska
trupper inom sina gränser.» [2]
Sedan fienden lemnat det svenska området, fanns ingen
anledning att, såsom en månad förut, befara uppstudsighet mot
stilleståndet hos de stridslystna frivilliga. Med ifver hade
emellertid dessa blifvit öfvade i vapen, och Armfelt var stolt öfver
sina bondesoldaters skicklighet i vapenföring. »Dalkarlar och
landtvärn exercera som dockor», skref han den 13 November
och han längtade att få visa sitt manskap för konungen. Den
24 November, sedan Gustaf III och Armfelt sammanträffat i
Åmål, tog konungen bataljonen »Själfständigheten» af
Dal-frikåren i ögonsigte. Han gaf allt erkännande åt de frivilligas
skicklighet och goda hållning och utnämnde befälhafvaren till
riddare af Svärdsorden. Dalkarlarna förklarade dock att de
fortfarande ville stå under Armfelts och ingen annans befäl, och
att de ej ville gå ut nästa år, om ej han finge föra dem —
ett vackert bevis på den tillgifvenhet, han förstått vinna, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
