Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anfalla och stormade med bajonetten det fiendtliga batteriet.
Själf var han en af de första, som där inträngde. Den ryska
besättningen, som utgjorde 440 man, jagades ur förskansningen
utför berget, dödades och tillfångatogs eller drunknade. I det
ryska batteriet gjordes byte af kanoner, gevär och proviant.
Striden var blodig: det var en strid man mot man, där den
personliga tapperheten hade tillfälle att göra sig gällande.
Svenskarna hade intet artilleri, utan vunno sin seger med bajonetten.
»Officerarna gingo på som enfants perdus», skrifver Armfelt till
sin hustru, »och soldaterna följde efter. De flesta blessyrer äro
värj- och bajonettstygn».
Lifligt har Armfelt i ett bref till Leopold [1] beskrifvit denna
blodiga träffning. »Den var het», säger han, »kanske hetare än
någon, som på flera tider förefallit i krigshistorien. En höjd,
på hvilkens spets man finner en förskansning af tvenne
förhuggningar, en rad spanska ryttare, en vall beklädd med åtta grofva
kanoner, väl palissaderad, är redan fruktansvärd, då han
bestryker alla punkter på en half fjärdingsväg. Jag har sagt, att
i den voro 300 man, men vet nu med visshet, genom desertörer
och fångar samt specifikation, att där voro 440: 350 af Molskois
regemente och 90 jägare. En flankerande eld af tvenne
linieskepp betäckte approchen till detta lilla Gibraltar; — och detta
oaktadt stormas det af 200 svenska soldater, anförda af femton
officerare, som sökte och visste vägen till äran! Skulle man ej
tro, att det var hjältemodigt, kanske alltför vågsamt? — Nej,
dristigheten af företaget var grunden till vår framgång; och när
man gjort första steget mot döden, känner man aldrig mer
fruktan för en förvandling, man tänker ej heller på ära eller ett
stort namn. Ty, om man tänker, är det endast på de detaljer,
som förefalla kring ens person eller höra till den plan, man förut
gjort sig». — Vid Armfelts sida stridde hjältemodigt den tappre
Ernst v. Vegesack, då kapten vid Dalvargeringen, som sedan
under följande årets fälttåg i Savolax blef hans trogne
vapenbroder. Det berättas, att Vegesack, då hans manskap i det
afgörande ögonblicket började vika, ställde sig i vägen för sin
trupp, hotade med döden enhvar som vågade rygga, och med
egen hand nedlade två soldater, som det oaktadt sökte
undkomma. Detta gjorde tillbörlig verkan, och intet kunde sedan
hejda de stormande dalkarlarna. Andra svenska officerare
utmärkte sig vid samma tillfälle för oförvägen tapperhet. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
