Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vintermånaderna December 1789—Mars 1790, som
Armfelt jämte konungen tillbragte i Stockholm, gingo icke sysslolöst
förbi. Med ifver arbetades på krigsrustningarna. Armfelt gjorde
fortfarande tjenst såsom krigsminister, under titel af
generaladjutant. Genom honom gingo alla anstalter för landtruppernas
utrustning under det stundande fälttåget i Finland; Ruuth, Munck
och Anckarsvärd, »krigsberedningens» hufvudmän, deltogo äfven
nu i öfverläggningarna med konungen i dessa ämnen. — Munck
afsändes dock snart, i December 1789, till Karlskrona för att
där vid sidan af Toll verka för återbringande af ordning i det
förfallna amiralitetet.
Det är från denna tid, kort efter konungens hemkomst,
som samtida antecknare bevarat minnet af ett stormigt uppträde
mellan Armfelt och Gustaf III, hvilket synts bebåda
gunstlingens blifvande fall. De olika versionerna af denna »cause celèbre»
inom hofkretsarna äro upplysande exempel på dylika
berättelsers otillförlitlighet.
En samtida brefskrifvare från Stockholm, lagmannen baron
G. Reuterholm, visste att berätta, att tvisten från början gällt
svårigheten att anskaffa penningar för krigets fortsättande,
hvarvid Munck och Ruuth yttrat sig med skärpa mot konungen;
Armfelt hade i sammanhang med frågan om krigets fortsättande
talat till förmån för de på Fredrikshof fängslade officerare, som
deltagit i stämplingarna 1788, hvarvid konungen vredgad
utbrustit: »De och ni äro struntar allihop». — »Det skall tusan dj-r
vara», svarade Munck [1].
Mindre »drastisk» i sina detaljer, men något trovärdigare
förefaller hertiginnans af Södermanland anteckning om samma
sak. Öfverläggningen gällde nästa års fälttåg och blef stormig.
»Då konungen icke ville taga skäl och ingen är i stånd att styra
hans sinne, stötte han sig med alla dessa herrar . . . Man vet
att dispyten var liflig och att Munck gick ut i raseri. Ruuth
är för slug för att vilja riskera att stöta sig med konungen, . . .
men det är icke på samma sätt med Armfelt, som gick sin väg
ursinnig och under mer än fjorton dagar var på spänd fot med
konungen» [2]. — Äfven Schröderheim berättar i ett enskildt
bref, att ett stormigt uppträde egt rum, hvarvid konungen »farit
ut ganska strängt» mot de nämnda rådgifvarna, »afklädt dem
all merit, sagt dem, att de skulle få vända till det smuts,
hvarifrån de vore komna, och försäkrat dem, att de ej skulle styra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
