- Project Runeberg -  Från tredje Gustafs dagar. Anteckningar och minnen / 3:1. Gustaf Mauritz Armfelt efter Armfelts efterlemnade papper samt andra tryckta källor. Armfelt och Gustaf III /
306

(1892-1894) [MARC] Author: Elis Schröderheim, Gudmund Jöran Adlerbeth, Gustaf Mauritz Armfelt With: Elof Kristofer Tegnér
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Så slutade denna blodiga träffning, om hvilken krigets
historieskrifvare v. Schantz [1] yttrat, att »svenska hjältemodet
kanhända allt sedan konung Karl XII:s fälttåg icke varit satt på
ett vådligare prof». Anförarens och hans truppers tapperhet och
dödsförakt gjorde själfva nederlaget ärofullt. Äfven denna gång
var det dalkarlarna och vermlänningarna, de förra under
Vegesack, den tappraste bland de tappre, som hedrade de svenska
vapnen. — Mot Armfelts oförvägna ledning hafva anmärkningar
blifvit framställda, hvilka visserligen icke kunnat drabba hans
krigiska mod, men så mycket mera hans fältherreblick och
besinning. Själf ansåg Armfelt, att han »ej förtjenat denna
militäriska motgång», och att hans framgång varit säker, om han
»i rätt tid blifvit understödd efter öfverenskommelse». Till
Jägerhorn skref han: »Jag är en fattig människa, och sådana äro lätt
bedragna både på sina gelikar och i sakernas lopp . . . Mitt
samvete förebrår mig intet. Har jag felat i mina dispositioner, så
säg mig det som en vän. Jag har alltid ansett er som en
person, af hvilken man ej bör blygas att taga avis uti militäriska
operationer. Har jag burit mig rätt åt i min disposition, så
exigerar jag af er vänskap att ni justifierar mig, då vissa personer
hålla på att skära heder och ära af mig, både hos H. Maj:t och
här vid arméen» [2].

Jägerhorn, Pardakoskis tappre försvarare, var utan tvifvel
af alla den mest kompetente att framställa saken i sin rätta
dager. Han har i sin beskrifning öfver denna träffning uttalat det
omdöme, att anfallsplanen var »väl grundad och anlagd, fastän
något vidsträckt». Rörande Armfelts förhållande under striden
yttrar han: »Befälhafvarens stora bravur, öfverdrifna nit och hans
hetta, blandad kanske med förakt för fienden, förorsakade hans
olycka». Han anser äfven på goda grunder, att tillräcklig
förklaring öfver de båda sidokolonnernas uteblifvande i det
afgörande ögonblicket, hvilket hade till följd att den ursprungliga
planen icke kunde verkställas, icke blifvit lemnad [3].


[1]
Anf. st. II: 76. Se vidare Mankell och Jägerhorn, nyss anf. st.
[2] En samtidas anteckning, anförd i Hemliga Handlingar I: 265,
bestyrker att denna farhåga ej var ogrundad. Det heter där om Armfelts
ledning af denna strid: »För en sådan tillställning i en annan armé hade
Armfelt kanhända blifvit arkebuserad, men han var konungens favorit, och allt
var väl gjordt». Samme antecknares trovärdighet visas i öfrigt af hans
uppgift, att fienden egde 10,000 man infanteri och 40 kanoner samt att vid pass
hälften af det svenska befälet och manskapet blifvit nedskjuten och blesserad.
[3] Äfven Armfelt, som i sin officiella rapport anfört de
förklaringsgrunder, hvilka uppgifvits af Gripenberg och Tawast för deras uteblifvande
från striden, har i ett enskildt bref på följande sätt antydt, att han ansåg
deras försumlighet hafva väsentligen bidragit till olyckan: »En olycklig affär»,
skrifver han om träffningen vid Savitaipal till Leopold (15/8 1791), »som i
den mest kritiska ställning vi kommit, kunnat (ifall omständigheter ej
mellankommit) förändra reträtten ur Viborgska viken till ett segertåg i Viborg.
Detta bevisar, att stora händelser bero af små orsaker. Öfverstelöjtnant
Gripenbergs långsamhet, förknippad med en god frukost, som öfverstelöjtnant
Tawast fick hos Carpelan vid Savitaipal, gjorde att Sverige förlorade 14
linieskepp, konungen den seger, som ett dristigt företag förtjenar, och jag frukten
af mycket arbete, min arm och min helsa».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/f3gd/31/0323.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free