Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
motståndare sökte att däraf begagna sig för att bereda
gunstlingens fall. Det var efter konungens och Taubes återkomst
från den nyssnämnda resan till Aachen. Armfelt gjorde ingen
hemlighet af att han tviflade på framgången af de planer mot
Frankrike, som vid denna tid sysselsatte konungens sinne; Taube
däremot var deras ifrigaste förespråkare, hvilket icke kunde vara
annat än konungen behagligt. I stället understödde Armfelt den
plan till sammankallande af riksdag, som den nye
finansministern Håkansson framställt under konungens vistelse i utlandet,
och mot hvilken denne hyste allvarliga betänkligheter. Det
ansågs af Armfelts motståndare såsom ett bevis på konungens
annalkande onåd, att han efter öfverståthållaren baron Karl
Sparres död icke, såsom man väntat, vid konungens återkomst i
Augusti utnämndes till hans efterträdare, utan i stället för någon
tid aflägsnades från hufvudstaden, under förevändning af
militära mönstringar. »Detta skedde», säger Wallqvist, [1] »under så
god min af konungen, att Armfelt icke ens misstrodde sin egen
ställning, då han reste; men då han kom tillbaka, skall han
hafva funnit konungen mera kall och förbehållsam med sig,
Taube däremot hög och nöjd; hela hofvet villrådigt och varsamt,
och de lismare, som förut fyllt Armfelts förmak, numera flyttade
till Taubes.» Det berättades, att baron Taube yrkade på
återkallandet af Armfelts gamle fiende Toll — liksom det förut
sagts, att Armfelt yrkat Taubes förflyttande till Pommern —
samt att konungen på flera dagar icke talat med Armfelt. Detta
allt gaf hofvets politiska väderspåmän mycket att tala om.
Ovädret drog denna gång förbi. Armfelt förstod att hålla
sig qvar, utan att öfvergifva sin åsigt hvarken i frågan om
kriget eller riksdagen. Konungen behöfde så väl hans som
Håkanssons biträde, och de finansiella svårigheter, som den
sistnämnde ej underlät att framhålla, syntes gifva dem rätt. Taube
var ej mannen att ersätta någondera. Redan i September var
allt på den gamla foten; och konungen gaf Armfelt det bevis
på sitt fortfarande förtroende, att han själf underrättade honom,
att en »kabal» mot honom och de med honom förbundna
ämbetsmännen varit å färde. Han säges dock hafva tillagt:
»kabalen är ännu icke ställd direkte på eder person, utan på
lagman Håkansson, den de vilja slå ur brädet». »Detta torde dock»,
tillägger den antecknare [2], som bevarat denna anekdot, »ehuru
förtroligt, böra anses såsom en admonitionsgrad för Armfelt, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
