- Project Runeberg -  Från tredje Gustafs dagar. Anteckningar och minnen / 3:1. Gustaf Mauritz Armfelt efter Armfelts efterlemnade papper samt andra tryckta källor. Armfelt och Gustaf III /
344

(1892-1894) [MARC] Author: Elis Schröderheim, Gudmund Jöran Adlerbeth, Gustaf Mauritz Armfelt With: Elof Kristofer Tegnér
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ofta torde vara nog oförsigtig att väcka jalousie genom en viss
frihet att utlåta sig hastigt om saker, som bero af konungen
och dess behag.» [1]

Oaktadt dessa varningar, åt hvilka samtiden stundom torde
hafva tillmätt större betydelse, än de i själfva verket egde, var
Armfelts personliga ställning tillräckligt lysande för att kunna
tillfredsställa hans ärelystnad. Framgången synes dock icke i
allo hafva varit af helsosamt inflytande; och den popularitet,
som omgifvit hjälten från Savolax och fredsunderhandlaren vid
Verelä, hotade genom hans eget förvållande att blifva af kort
varaktighet. Den stolthet, som redan från början af hans
lysande bana skaffat honom ovänner, framträdde nu allt mera ohöljd.
Ej blott hans hänsynslösa infall och obetänksamma yttranden,
som hastigt spriddes och till det värsta uttyddes, skaffade honom
fiender: ännu mer det högdragna väsen, bakom hvilket den
naturliga älskvärdheten stundom syntes försvinna. Han fordrade
företrädesrättigheter, hvilka ej alltid villigt medgåfvos. Han
talade om sin makt och sitt inflytande ur en ton, som föga
anstod en undersåte; hans slösande lefnadssätt och den nästan
furstliga ståt, hvarmed han mot slutet af denna storhetstid
älskade att omgifva sig, väckte anstöt och gaf anledning till
tanken på hemliga förvärfskällor, med hvilkas upptäckande
sqvallret var ifrigt sysselsatt. Vid riksdagen i Gefle 1792 väckte det
uppseende och förargelse att han, utom en talrik betjening,
adjutanter och ordonnanser, hade till sitt förfogande en kår af
drabanter, som utgjorde ett slags lifvakt och buro en särskild
uniform, samt att han såsom en skyldig hyllning mottog
underordnade personers öfverdrifna vördnadsbetygelser. Man var i
Sverige ej van att se en enskild man uppträda med dylika later,
och man ansåg att han hemtat sina förebilder från det stora
grannlandet i öster, hvars intressen han ansågs bevaka. Man
kallade honom, enligt hertiginnans af Södermanland anteckning,
»den lille Potemkin» och påstod, att han ville i Sverige införa
orientalisk träldom. Konungen själf, sades det, fann stundom,
att det gick för långt. Det berättades, att han en gång vid
anblicken af den talrika uppvaktning, med hvilken Armfelt lät
bära sig i porte-chaise, utropat: »Men hvad är Armfelt för en
narr! Han bär sig ju åt som en turkisk pascha. Jag räds för
att ordspråket sannas, som säger att högmod går för fall». [2]


[1] Dersammastädes s. 183.
[2] Schinkel, Minnen II: s 196. Jfr Schröderheim, anf. st. sid. 121 o.
f., Adlerbeth, Anteckn. I: 253, Ehrenström, Anteckn, I: 370 m. fl.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:57:40 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/f3gd/31/0361.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free