Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mellan Armfelt och v. d. Pahlen uppstod ett synnerligen
vänskapligt förhållande. Likheter i lynne och lefnadsvanor
förenade dem; Armfelt ansåg därjämte Pahlen såsom en uppriktig
vän af Sverige och önskade honom till ambassadör, hvilket
äfven synes hafva varit Pahlens hemliga önskan. »Han skulle
gärna sträcka sin hand i elden för vår skuld» skrifver Armfelt
en gång om honom [1]. Pahlens omdömen om Armfelt torde
hafva varit lika fördelaktiga; och däri har man i någon mån
att söka förklaringen till det hänsynsfulla sätt, hvarpå denne,
såsom nämndt är, bemötts af ryska kabinettet. Kejsarinnan
ansåg, att Armfelt vore den ende, som i Sveriges val mellan
förbund med England och Preussen eller med Ryssland vore på
det senares sida [2].
[1] Möjligen öfverskattade Armfelt baron Pahlens svenskvänlighet.
Samtiden betraktade icke utan misstro hans »simplicité» och »familiarité», som
ansågos affekterade. Se Schröderheim, s. 104.
[2] Chrapovitskis dagbok, anf. st. s. 105: »Munck och Franc äro
bestuckna af engelsmännen, endast Armfelt är på vår sida». — Armfelt själf
berättar, att engelske premierministern Pitt, under det England och Preussen
på våren 1791 sökte vinna Sveriges förbund, för att uppehålla eller hindra
alliansen mellan Sverige och Ryssland, erbjudit honom »strumpebandsorden
och en stor årlig pension. Offerten äfvensom mitt svar däruppå blefvo lagda
under konungens ögon, hvilken fann den förra likaså platt och gemen, som
det senare värdigt en rättskaffens undersåte». (Armf. Själfbiografi, anf. st. II: 50,
jfr ofvan s. 321). — Adlerbeth uppgifver (anf. st. I: 235), att Armfelt
skulle ha mottagit 10,000 £ st. från England, men att »ryssarna lära bjudit
öfver och disponerade efter behag denne gunstling, som gjorde stora depenser
och köpte Åminne och Nynäs egendomar för kontanta penningar på
fäderneslandets bekostnad». Beskyllningen är grof och förtjenar, hvad angår
England, knappast någon vederläggning. Beträffande de penningsummor,
som Armfelt mottog från Ryssland, må i detta sammanhang erinras, hvad
därom är oss bekant. Ofvan (s. 336) är nämndt, att han vid Verelä-freden,
utom den vanliga gratifikationen, erhöll en penninggåfva af 10,000 dukater. Då
ryske ambassadören Stackelberg på sommaren 1791 underhandlade med
Armfelt om förbundet med Ryssland, synes han å kejsarinnans vägnar hafva gifvit
honom löften om en frikostig gåfva efter traktatens afslutande. Stackelberg
skrifver 24 Juni/6 Juli (depesch i Moskwa-arkivet, meddelad af C. T. Odhner), »att
baron Armfelt blef rörd öfver kejsarinnans godhet mot honom: han förklarade
helt naivt, att han ber E. Maj:t icke gifva honom diamanter, utan pengar;
han hoppas visst på samma belopp, som han fick vid freden». Då omsider
traktaten ratificerades i Nov. 1791, skickades af kejsarinnan stora summor
till de svenska fullmäktige: dessa voro, utom Armfelt, riksdrotset grefve
Wachtmeister, general Taube, statssekreteraren Franc och lagman Håkansson,
hvilka hvardera erhöllo 6,000 rubel. Kejsarinnan ville därjämte, skrifver
ryske vicekansleren Ostermann till Stackelberg (arkivet i Moskwa), visa baron
Armfelt sin personliga välvilja och gaf honom särskildt en gratifikation af
3,000 dukater. — Dessa gåfvor egde formen af belöningar af det slag, som
vid dylika öfverenskommelser voro öfliga; att de tillföllo Armfelt i rikare
mått än hans medbröder, kan förklaras af hans ställning. Tidehvarfvets åsigter
voro i detta afseende föga grannlaga; men en skugga undgick ej att falla
öfver dem, som i hemlighet mottogo gåfvor från en främmande makt, och
misstanken låg nära till hands att anse dessa som belöning för hemliga
tjenster. Om någon egentlig bestickning var, såsom häraf synes, icke fråga; och
Armfelts hållning under öfverläggningarna om traktaten medgifver ingalunda
den åsigt, att han »efter behag disponerades» af Ryssland. — Beträffande de
af Adlerbeth omnämnda egendomsköpen må erinras, att Åminne icke inköptes
af G. M. Armfelt, utan tillhörde hans fader, som däraf stiftade ett
fideikommiss och som (enligt Armfelts bref till sin hustru 28/8 1790) genom sin kloka
hushållning betalt all skuld på denna egendom samt därjämte egde kontant
förmögenhet. Däremot inköpte G. M. Armfelt Nynäs’ egendom, för hvilken
han ännu i Mars 1792 var skyldig betydliga summor, samt de mindre
egendomarna Lindnäs och Ogesta, för hvilka han äfven vid samma tid ännu
häftade i skuld. Den redogörelse för Armfelts affärsställning (i ett bref till hans
far 4/3 1792), hvarur dessa uppgifter äro hemtade, vittnar visserligen om det
kända faktum, att Armfelt var dålig hushållare; men synes icke gifva vid
handen att han egt inkomster af större belopp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:09:22 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/f3gd/31/0372.html
