Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bemödanden, till hvilka hennes storsinta och upphöjda karakter
skola förmå henne. Men hon är redan till åren och vilseledes
ofta af sina ministrars smicker och förespeglingar. De äro alla
afgjordt emot henne i denna sak [1] och skola draga ut på tiden
och i hemlighet motverka henne. På samma sätt förhåller det
sig med Preussen. Alltså återstår endast» . . .
Fragmentet slutar här midt i meningen. Sammanhanget
gör det lätt att supplera det felande ordet: Sverige.
Framställningen är, oafsedt dess syfte, såsom man finner, hållen i en
hofsam ton, som icke borde kunna stöta konungen eller för skarpt
framhålla bedrägligheten af den stora kejsarinnans löften. — Af
dessa åsigter gjorde Armfelt ingen hemlighet, och hans motstånd
mot krigsplanen var allmänt kändt. Hertiginnan af
Södermanland har därom antecknat [2]: »Armfelt säger helt öppet, att om
kriget blir af, så är det mot hans önskan; till andra personer
har han dock sagt, att han icke vill, att det eger rum i höst,
men väl på våren. Kanske tänker han, att »den som vinner tid,
vinner allt», och hoppas, att om det icke bryter ut i höst,
ingenting blir af — något som i själfva verket vore det lyckligaste
för oss». — Gent emot konungen själf synes han dock länge
hafva iakttagit en viss försigtighet i sina uttalanden. Fröken
Rudenschöld berättar därom: »Armfelt gillade icke konungens
planer mot Frankrike. Han ansåg, att Sverige icke kunde
uthärda ett nytt krig. Han hoppades, att Gustaf III skulle
öfvergifva dessa planer, och anförtrodde mig sina bekymmer öfver
dem, men motsade icke konungen öppet». Hon tillägger, att
konungen likväl ofta för henne beklagat sig öfver att Armfelt
motverkade hans afsigter, och att hon sökt förekomma att
kallsinnighet efterträdde den forna vänskapen.
Slutligen i Nov. 1791 yttrade konungen till Armfelt själf
sitt missnöje öfver att han och hans vänner, Håkansson,
landshöfding Nordin och Ahlman, lade sig emot företaget mot
Frankrike. Armfelt svarade då, enligt en samtidas anteckning: »Om
vi alla talat så, så hafva vi alla menat E. Maj:t väl. Vill E.
Maj:t fullfölja sina tankar härvid, så må E. Maj:t ej tro, att
någon af oss vågar sätta sig däremot; men om E. Maj:t vill hålla
riksdag, så är det olyckligt att kalla ständer, då de skola förese
ett nytt krig, hvars utgång alla frukta. Vore riksdagen gjord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
