Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åstad i vagn, åtföljd af mina adjutanter och andra personer, som
voro mig särskildt tillgifna; men en ofantlig massa människor,
som dels samlat sig på borggårdarna till slottet, dels på
gatorna, gjorde att jag endast långsamt kunde komma fram. Alla
täflade dock om att visa mig det lifligaste deltagande i min
sorg. Välsignelser öfver mig ljödo från alla håll: det var en
rörande och på samma gång smickrande helsning. »Det är vår
gode konungs trogne vän, sade några; himlen har bevarat
honom; förrädarna skola icke kunna förstöra oss». »Lefve den
unge konungen»! ropade andra. »Gud bevare honom och
Armfelt! Då äro vi icke alldeles förlorade».
»Då jag slutligen hann fram till rådhuset, mottog mig en
deputation af magistraten nedanför trapporna. Sedan jag
kommit upp i stora samlingsrummet, äskade jag ljud och höll ett
tal angående mitt uppdrag. Jag var så genomträngd af min
lifliga smärta, att jag icke mins ett ord af hvad jag sade; men
mina vänner och mina fiender öfverensstämde i att säga, att
mina ord voro rörande, kraftfulla och egde den vältalighet, som
tillfället kräfde. Ingenting var på förhand öfvertänkt. Mina
vänners föreställningar, hvilka från öfvermåttet af min smärta
hade återkallat mig till min pligt, jag skulle nästan kunna säga,
återgifvit mig lifvet; de växlande intryck, som jag nyss erfarit;
min önskan att vinna enighet, frid och samdrägt, allt detta hade
verkat som en tändande gnista i min själ och förlänat styrka
och känsla åt mina uttryck. — Eden aflades under höga rop
af: lefve konungen!, hvilka tre gånger upprepades; från allas
ögon strömmade tårar. Jag återvände till slottet på samma sätt
och helsad med samma rop, som då jag for därifrån. Då jag
steg ur vagnen, bad jag den folkhop, som trängde sig omkring
mig, att lugnt gå hem och upphöra med alla sammanskockningar.
Jag skickade mina adjutanter att säga detsamma åt alla dem
som samlat sig i gathörnen och på de gator, som förde till
slottet; och inom en halftimma syntes icke flera än vanliga
förbigående».
»Så snart regenten fått höra min berättelse, huru jag tagit
eden af borgerskapet, omfamnade han mig och sade: »Jag vet
redan, att två ord af er varit nog för att lugna folkmassan.
Jag skall aldrig glömma den tjenst, som ni gjort så väl staten
som mig, särskildt i detta kritiska ögonblick». —
Hertigen hade utan tvifvel skäl till tacksamhet mot sin
nyss aflidne broders vän, hvilken han ingalunda var van att
betrakta såsom sin egen. Ej endast hade Armfelt genom det
blotta inflytandet af sin personlighet lyckats att besvärja den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
