Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
smärta’. Jag föreställde honom, att alla hoppades, att han i sitt
eget och i konungadömets intresse skulle skipa rättvisa öfver
sin broders mördare; de som kunde tänka annorlunda, vore
antingen den aflidne konungens fiender, mördarnas vänner eller
anarkister. Jag kunde således på min ära försäkra, att
Liljensparres rapport var falsk och saknade all grund. ’För öfrigt,
fortsatte jag, säg mig klart och tydligt, om det är E. K. H:s
mening att lemna dessa brottslingar ostraffade’? — Åh, min Gud,
nej, svarade han. — ’Men, tillade jag, sedan de blifvit strängt
dömda, kan E. K. H. låta dem undkomma och skjuta skulden
på bevakningen, så att man icke skall kunna säga, att någon
upprorsmans skrik har haft större inflytande på Eder mildhet,
än Eder broders blod på Eder rättvisa’. Vid dessa ord fixerade
han mig en stund under tystnad; sedan sade han med en
beräknad min: Nej, äfven om jag skulle vilja, så kan jag dock
icke gifva dem nåd».
Dessa Armfelts djärfva yttranden bidrogo utan tvifvel att
hos hertigen stadfästa den tro, att Liljensparre haft rätt i sin
angifvelse, att Armfelt velat ställa till ett upplopp, för att låta
pöbeln skipa summarisk rättvisa öfver de fängslade
sammansvurna; vid den hemliga sammankomst, som föranledde, att
Liljensparre funnit hans dörr stängd, skulle planen härtill hafva
blifvit uppgjord. Ryktet härom, huru orimligt det än var,
utspriddes allmänt och var ofta på tal i Armfelts följande brefväxling
på ett sätt, som vittnar, att det saknade all grund. Det var en
af de lögner, som utspriddes för att gifva sken af rättvisa åt
hans aflägsnande [1].
»Under de få dagar, som återstodo mig, fortsätter Armfelt,
gjorde jag uppvaktningar hos enkedrottningen, en gång jämte en
deputation af borgerskapet, som öfverlemnade en medalj, en
annan gång för att taga afsked. Den biljett, i hvilken jag begärde
min afskedsaudiens, misshagade hennes öfverstemarskalk,
sedermera rikskanslern baron Sparre, därföre att de däri
förekommande uttryck stötte denne hofherre, hos hvilken det var den
bästa rekommendation att hafva glömt salig konungen [2].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
