Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vänskap, som jag skall bevara lifvet igenom. Men om E. K. H.
tvärtemot detta skickar honom i landsflykt eller ger honom
beskickningen i Italien, så säger jag Eder farväl för alltid. Jag
skall söka upp honom, vore det än vid världens ända, och
oaktadt allt Edert hat skall ni icke lyckas göra honom fullkomligt
olycklig, så länge som jag delar hans öde, och i stället för att
i mig förvärfva en vän, skall Ni få alldeles motsatsen».
»Ett åskslag har aldrig kunnat krossa en dödlig till den
grad, som han blef det vid denna förklaring. Han smälte i
tårar, tog mig i båda händer och besvor mig att hafva
medlidande med det tillstånd, hvari han befann sig; han sade, att
han öfverlemnade åt mig att bestämma öfver ditt öde, som jag
själf ville; han kunde endast tänka på det förskräckliga i att ej
mer få se mig; han skulle lofva att aldrig mer tala med mig,
om hans ögon endast finge skåda mig. Hans tillstånd var så
upprördt, att jag nog insåg, att jag icke skulle kunna få ett
förnuftigt svar af honom, utan måste afvakta ett lugnare
ögonblick. Jag bad honom därföre att gå ner i sin våning för att
sansa sig något, hvilket han också gjorde. Ett ögonblick efter
kom han igen, alltjämt i samma tillstånd. Han sade mig, att
sedan jag afgjort hans olycksöde, så gaf han riket och
förmynderskapet på båten (au diable); och han önskade t. o. m., att
du skulle komma tillbaka, på det att jag då åtminstone icke
skulle ha anledning att hata honom. Jag svarade: ’Så länge
Liljensparre är underståthållare, skall Armfelt aldrig kunna göra
någonting utan att röna motsägelser. Jag ger E. K. H. tid att
tänka på saken, ty jag har icke det lynne, att jag låter narra
mig af sväfvande löften» [1].
Hertigens tillstånd var så upprördt, att han fick feber och
låg till sängs ett par dagar efter detta samtal. Under det han
låg och lugnade sina upprörda känslor, erhöll han ett bref från
den obevekliga sköna, som vågade tala ett så stolt språk till
Sveriges regent. Hon beklagade visserligen det häftiga uppträde,
som föregått, men upprepade sina fordringar att hertigen skulle
uppfylla sitt till henne gifna löfte med afseende på Armfelts
befordran, under försäkran om dennes lojala tänkesätt. Hon
begärde att få bestämdt svar, innan hon för någon tid lemnade
hofvet för att på landet undgå afundsjukan och sqvallret; samt
slutade med önskan att vid sin återkomst finna hertigen botad
för sin passion för henne [2].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
