Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
befallde det» [1]. Lustbarheterna vid hertigen-regentens hof
fortgingo, ostörda af kungssorgen. Vid dess middagsmåltider
användes någon gång såsom taffelmusik begrafningsmusiken vid
konung Gustafs likfärd: de få, som förblifvit hans minne trogna,
åhörde den med tårade ögon, men blefvo föremål för de andras
åtlöje [2]. »Man vill begrafva den bortgångnes minne i
glömska», klagade hans sons guvernör grefve Gyldenstolpe [3], »och
försöker roa sig som förr. Men själfva hufvudföremålet saknas,
och jag kan ej beskrifva den tomhet, som vår aflidne herre
lemnat efter sig». — »Nej, vi kunna icke se sakerna för mycket i
svart», skref Armfelt själf till sin hustru efter dylika
underrättelser. »Salig konungen kände noga sitt folk; den motvilja, han
alltid hyste mot dem, som nu spela en rol, är anmärkningsvärd.
Store Gud, hvilken konung var det icke! Med alla sina fel, är
jag säker på att vi om någon tid skulle vilja återköpa honom
med vårt blod» [4]!
Till alla dessa små styng mot ett älskadt minne kom den
lindriga domen öfver de i konungamordet inblandade. Mot
regentens och rikets främste juridiske ämbetsmans, riksdrotset
Wachtmeisters vilja, lyckades Reuterholm genomdrifva, att de
af de sammansvurna, hvilka bort straffas med döden, i stället
skickades i landsflykt under föregifvande, att detta vore ett
strängare straff [5]. Hertigen-regenten förmåddes att i ett
diktamen till protokollet den 15 Aug. 1792 tillkännagifva, att denna
dom berodde på konung Gustafs på dödsbädden hos honom
uttalade önskan, att endast Ankarströms hufvud skulle falla, och
att alla de öfriga, som voro invecklade i mordgärningen, skulle
få behålla lifvet. I den döende konungens mun lades ett långt
tal, hvari detta utvecklades; och hertigen uppgaf, att han »vid
sin broderliga kärlek och furstliga ära tillsvurit» den döende
konungen att villfara denna »hans sista bön, hvilken», enligt
hertigens ord, »satte Gustaf III:s ädelmod och hjärta i den vackraste
dag och bättre än Svensksunds seger förevigade dess minne».
Talet, som syntes röja Reuterholms blomstrande vältalighet, trycktes
i tidningarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
