Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alberts gemål, lemnade sitt residens, så fort hon fått veta
nederlaget, och använde alla hästar som funnos, för att flytta
möbler och grytor från lustslottet Laeken och från sitt palats. Hon
tänkte icke på hvad som kejsaren tillhörde, nämligen af vapen
och ammunition, eller på de många emigranterna, bland hvilka
en stor del voro qvinnor, som blefvo utsatta för faran att falla i
händerna på sina bödlar».
Medan Dumouriez’ kanoner dundrade vid Jemappes, skref
Armfelt ett flera gånger afbrutet och åter fortsatt bref till fröken
Rudenschöld [1], som visar hans växlande stämningar under dessa
kritiska dagar. I början af slagets gång talar han om sin afsigt
att i sällskap med Fersen begifva ut och rekognoscera slagfältet,
och synes ej hafva varit utan förhoppningar om en lycklig
utgång. Men snart kom underrättelsen om nederlaget, och till på
köpet hördes röster bland »populacen» ropa: Vive la France! —
»Det är patrioter! utropar Armfelt i högsta förbittring. Sacre
Dieu! Hade jag blott 5000 man, så skulle jag icke ge mig
härifrån så snart. Man kan bli alldeles ursinnig. Det finnes ingen
anledning att vara så förskräckt; kanonerna höras ännu på
ganska långt afstånd».
Men huru än krigarblodet svallade, så blef det dock en
nödvändighet att göra som emigranterna. Armfelt fortsätter sin
berättelse. »Det är omöjligt att beskrifva det upprörande
skådespel, som villervallan i Bryssel erbjöd från morgonen den 7 till
den 10 Nov., då jag själf lemnade staden. Alla vägar voro fulla
af flyktingar, några till fots, andra till häst eller i vagn; man
hörde från alla håll icke annat än klagorop och suckar. De som
icke hade egna hästar, hade icke kunnat få sådana för all
världens guld, och de som hade hästar, skulle velat lasta på dem
allt hvad de egde, med fara att låta dem störta på vägen.
Också såg man, i synnerhet på vägen från Bryssel till
Tirlemont, en oafbruten rad af vagnar af alla slag, lastade med
människor och möbler ända upp på taket, hvilka långsamt släpades
fram af uthungrade och uttröttade hästar. På ömse sidor om
detta bedröfliga tåg gingo till fots personer med de mest lysande
namn: här såg man förnäma damer, föga danade för
ansträngningar, som dignade under bördan af sina barn, hvilka de buro
på armarna; där gamla S:t Ludvigs-riddare, som själfva släpade
på kappsäckar och ränslar — den sorgliga återstoden af deras
forna rikedom».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
