Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom hans handsekreterare [1]. Armfelt beslöt att taga sig af så
väl honom som af ett slags kammartjenare vid namn Vignes,
som var i hans följe. Denne sistnämnde anställdes såsom
hofmästare och skrif- och resebiträde. — Äfven med abbé Bonneval
underhöll Armfelt länge förbindelser under deras gemensamma
vistelse i Italien, dit äfven denne emigrant styrde färden.
Samtliga dessa personer — grefvinnan d’Escars undantagen; hon
stannade, modigare än de flesta, tills vidare i Aachen — kommo
att under den närmast följande tiden på ett eller annat sätt
ingripa i Armfelts öde: det skulle komma att visa sig, att det
ingalunda var i en lycklig stund, som denne till ressällskap antagit
d’Héral och Vignes.
Utom de nämnda personerna slöto sig för kortare tid
åtskilliga andra resande till sällskapet; och den »karavan», som i
slutet af November 1792 bröt upp från Düsseldorf, utgjorde en
brokig blandning af nationaliteter och personer. Utom den
svenske generalen och ministern, som var expeditionens
hufvudperson, de ryska damerna och furst Menschikoff, den emigrerade
franske abbéen och resebiträdet Vignes, utgjordes sällskapet,
skrifver Armfelt, af »en rysk major, som gjorde silhouetter och
hette Haak, en schweizisk baron, som hette Grandcour, kallad
för sina ridiculer marquis de Tulipano, mäkta rik, samt grefve
Otto Stackelberg. Detta sällskap och en god kock skola göra
tyska vägarna supportabla». Franska emigranter stötte
tillfälligtvis till under vägen, och Armfelt, såsom egande diplomatisk
rang, kunde någon gång vara dem till beskydd. De tyska
småstaterna började nämligen, af fruktan att blifva invecklade i
obehagliga tvister med franska republiken att vägra de franska
emigranterna fristad inom sina områden; och i Münster, som
Armfelt med sitt följe passerade, blef han vittne till, att några
af dessa olyckliga landsflyktiga höllo på att gripas af
polisen. »Mitt hjärta var så upprördt häröfver, säger Armfelt, att
tanken att genom en krigslist rädda dem ögonblickligen
uppstod hos mig. Jag ropade nämligen: Huru vågar ni arrestera
mitt folk! — Polisbetjeningen trodde verkligen, att de voro i
min tjenst, och släppte dem lösa. En af dessa emigranter hette
vicomte de Fleury. För att bespara honom liknande uppträden
i framtiden, gaf jag honom ett pass till Italien, såsom tillhörande
mitt följe».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
