Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
societeten i Wien behandlades så föga vördnadsfullt som hofvet,
och friheten i utlåtelser var obegränsad».
»Jag träffade i Wien en af mina gamla bekanta,
hertiginnan De Croy, född prinsessa Salm. Jag återsåg M:me de
Brionne, som här hade tagit titeln prinsessa af Lothringen. Ännu
hade icke många emigranter kommit till Wien eller visat sig i
större sällskap. Likväl hade furst Kaunitz alltid några vid sina
aftonmottagningar. Dessa sistnämnda samqväm, betraktade
såsom tillhörande en enskild mans stat, voro det egendomligaste
i världen. Det hände ganska ofta, att fursten icke satte sig till
middagsbordet förrän kl. 9 på aftonen; kl. 7 började man komma
på hans mottagning. Han stannade dock vid sitt bord till fram
emot midnatt, stundom längre, allt efter som samtalet blef mer
eller mindre lifligt, eller furstens lynne var mer eller mindre
godt. Hans födelsedag inträffade medan jag var i Wien, och
jag begaf mig omkring kl. 8 på aftonen till hans bostad, som
jag fann fylld med en oräknelig mängd af hufvudstadens
förnämsta personer. Middagen slutade emellertid icke förrän kl. 12, och
vi måste vänta till dess. Då fursten omsider utträdde i sin
våning, gjorde han en böjning med hufvudet och, sedan han sagt
två eller tre ord till den unge furst Karl Liechtenstein och grefve
Tchernicheff, som stod vid ingångsdörren, gick han rakt på sin
länstol, utan att fråga efter hvarken de förnäma herrar eller de
damer af högsta rang, som stodo i hans väg, och satte sig där
att språka med några af sina närmaste».
Oaktadt den ryktbare statsmannens egenheter och
otillgänglighet, lyckades Armfelt att vinna hans bevågenhet och
mottogs af honom med välvilja. »Han frågade mig en dag,
berättar Armfelt, med anledning af något offentligt aktstycke, som
svenska regeringen låtit utgå: ’Hvem är det som nu skrifver åt
er regent?’ — Jag vet icke, svarade jag, men det är
förmodligen hans kansli. — ’I så fall, sade han, duger det icke mycket
till, och man skulle vara frestad att tro, att salig kungen låtit
begrafva med sig alla dem som voro skrifkunniga i ert land’.
Jag svarade ingenting på detta utfall, fastän jag fullkomligt
erkände dess befogenhet. Samtalet föll sedermera på de sköna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
