- Project Runeberg -  Från tredje Gustafs dagar. Anteckningar och minnen / 3:2. Gustaf Mauritz Armfelt efter Armfelts efterlemnade papper samt andra tryckta källor. Armfelt i landsflykt /
156

(1892-1894) [MARC] Author: Elis Schröderheim, Gudmund Jöran Adlerbeth, Gustaf Mauritz Armfelt With: Elof Kristofer Tegnér
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förbittrade hans sinne. »Ingen betänklighet, säger en af hans
samtida, som själf blef ett offer för Armfelts oförsigtighet [1], afhöll
honom, då humöret brusade upp, att slunga sina pilar mot
vänner och fiender, likasom han uppsåtligen velat öka de
sistnämndas antal». Om det någonsin gällt om yttranden i enskilda bref,
att de med försigtighet måste begagnas såsom historisk källa, så
gäller det om Armfelts: hans omdömen om personer och
tilldragelser voro så långt ifrån att vara historiens domslut, att de
icke ens för honom själf länge blefvo beståndande. Ej ens hans
allra närmaste anhöriga och vänner skonades, långt mindre hans
verkliga eller inbillade motståndare; dessa sistnämnda föraktade
han och fann ett slags nöje i att trotsa deras vrede genom att
sätta sig öfver alla varningar till försigtighet. För de bittra
infall, de kränkande omdömen, de äreröriga beskyllningar, som i
dylika uppretade ögonblick utslungades, egde Armfelt till sitt
förfogande en öfverdådig qvickhet och en rörlig inbillningskraft;
och under en tid, då, såsom vi sett, yttre förhållanden gjorde
den exalterade bitterheten snarlik en kronisk sjukdom hos den
förr så lefnadsglade mannen, blef han en farlig korrespondent,
farligare för sig själf och för sina vänner än för sina
motståndare.

Till oförsigtigheten i Armfelts utlåtelser kom äfven en
annan egendomlighet, som väsentligen bidrog att draga ofärd öfver
dem, som deltogo i denna brefväxling. Ordningssinnet hörde
visserligen icke till hans dygder, och han hade tvifvelsutan
sina papper i tämligen oordentligt skick. Men i stället hade han
den egenheten att aldrig vilja förstöra bref, äfven om
brefskrifvaren därom anhållit — en egenhet, som för öfrigt icke är så
alldeles ovanlig, och som hos en och annan synes sammanhänga
med ett slags vidskeplig känsla. Han bevarade allt, från bref
med politiska hemligheter till de obetydligaste biljetter och
breflappar, hvilka stundom kunde vara komprometterande nog för
brefskrifvaren eller — för brefskrifvarinnan. Biografen hundra
år efteråt har icke skäl att beklaga sig öfver att detta material
blifvit bevaradt, om han ock stundom därvid känner »l’embarras
de richesse»; men så mycket mera de, hvilkas hemligheter
därigenom röjdes, i synnerhet om det skedde inför en samtid, som
var benägen att tyda allt till det värsta.

Själf var han därjämte i högsta grad fallen för att skrifva
bref och synes hafva satt en viss heder i att vara en punktlig
och underhållande korrespondent. Det beröm, som ofta egnades


[1] Ehrenström, Anteckn. II: 133.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:09:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/f3gd/32/0163.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free