Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
historia. Hans fader såg honom först flera år efteråt, ty under
sina första är uppfostrades detta barn hos grefvinnan Armfelts
slägtingar i de Baltiska provinserna.
Hos dessa slägtingar, så väl som hos furst Repnin och
baron Pahlen, de förnämsta ryska ämbetsmännen i Lifland, rönte
den landsflyktiga familjen mycken välvilja; men det dröjde länge,
innan någon underrättelse om Armfelts öde nådde dem.
Först sedan Armfelt i Petersburg genom Bedsborodko fått
veta sin lott för den närmaste framtiden, återknöts den länge
afbrutna brefväxlingen mellan de båda biltoga makarna. Det
var Armfelts följeslagare major Brändström, som i slutet af Maj
1794 till Riga medförde nyheter från honom. Med bestörtning
erfor grefvinnan Armfelt det kyliga mottagande, hennes make
rönt i Petersburg; och så snart som omständigheterna medgåfvo,
väcktes frågan att familjen skulle återförenas i Kaluga. Härvid
mötte likväl det oväntade hinder, att från Petersburg ingick ett
formligt förbud för grefvinnan Armfelt att resa dit. Anledningen
var sannolikt endast fruktan för att hemligheten med Armfelts
vistelseort därigenom skulle röjas.
I de båda makarnas brefväxling afhandlades äfven
förslaget att grefvinnan Armfelt skulle trotsa sin mans förföljare och
begifva sig till Sverige, för att där tala hans sak och
ombesörja familjens angelägenheter. Armfelt hyste i början
sangviniska förhoppningar att därmed skulle kunna något uträttas,
hvilka dock icke delades af hans hustru. »Jag är väl ej
mycket rädd af mig och i synnerhet ej för att bli inblandad i
någon konspirationshistoria», skref hon från Riga; men hon ansåg
det för »en bassesse» att bedja sin mans förföljare om något:
»det skulle hafva air af en grâce, och det är justice, du bör
hafva». I ett annat bref uttalade hon den åsigt, att det skulle
blifva omöjligt att undan förföljelsen rädda något af familjens
egendom. »Att bedja därom, då jag ej kan bevisa för hela
världen din oskuld, skulle rebutera mig och dig med, därpå är jag
säker. Jag vill långt hellre tigga, än att hertigen satt oss i
obligation». Armfelt fann också sedermera, att denna resa kunde
hafva sina vådor: »Jag kan ej likna ditt företag, då du far till
Sverige, vid annat än att gå mot ett batteri», skref han på
sommaren 1794 från Kaluga [1].
Vederbörande i Sverige afgjorde dock snart denna fråga
genom att uttryckligen förbjuda grefvinnan Armfelt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
