Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hustru, så måste man söka att på allt vis soignera den. Min
dotter har i sin mor ett stort exempel och bevis, att millionerna
icke göra en man så lycklig, som en stor karakter och godt
förstånd». Sin ädla hustrus stora egenskaper lärde sig Armfelt
under olyckans dagar till fullo uppskatta. Det var hennes
sinnesstyrka, hennes mod, hennes praktiska duglighet och förstånd,
som väsentligen hjälpte honom att bära det tunga lifvet under
förvisningen; det var också dem, som han hade att tacka för att
förvisningen omsider — om också vida senare än han från början
väntat — bragtes till ett lyckligt slut.
Familjen tillväxte under landsflykten. Den i Riga 1794 födde
sonen uppfostrades, såsom nämndt är, i Lifland hos grefvinnan
Armfelts slägtingar, och till Kaluga medfördes i December 1794,
utom den ofvannämnda åttaåriga dottern, sonen Gustaf, som,
ännu icke tre år gammal, med sin mor och syster gjort resan
från Stockholm till Neapel och från Neapel öfver Lifland till
Kaluga. I Kaluga föddes ännu en son, som erhöll namnet
Constantin och blef sin faders synnerliga älskling. När
förvisningstiden led mot sitt slut, föddes ytterligare en son: det skedde
i Petersburg under den resa, som grefvinnan Armfelt företagit i
ändamål att söka utverka en förändring i familjens öde. Han
döptes till Magnus Wilhelm. Innan hans fader fick se denne sin
yngste ättling, hade han haft den sorgen att i Kaluga få jorda
den där födde sonen Constantin. Detta barns död utgjorde i
hans ögon rågan på de olyckor, som under denna tid så hårdt
pröfvade honom och, såsom vi skola se, under sista året af hans
vistelse i Kaluga bragte honom till förtviflans gräns.
De förhållanden, under hvilka Armfelt och hans närmaste
lefde i Kaluga, voro anspråkslösa i jämförelse med deras
lefnadsvanor under lyckligare tider. Men huru små tillgångarna än
voro — de kontanta medlen bestodo till en början endast af
qvarlefvan af den reskassa, hvarmed den goda drottningen af
Neapel så frikostigt utrustat Armfelt — har man icke att
föreställa sig att fattigdomen i egentlig mening tryckte sin prägel
på deras lif. Armfelt bröt icke tvärt med de vanor af »en stor
herre», som en gång blifvit hans: han hade fortfarande en rätt
talrik betjening, rid- och vagnshästar o. s. v. Han var van att
draga växel på framtiden och anlita krediten samt misströstade
sällan af ekonomiska grunder. Han hoppades, att hans vänner
i England och Italien i nödens stund gärna skulle stå honom till
tjenst: »af vänskapen rodnar jag icke att taga något, har han en
gång skrifvit, ty i mina välmaktsdagar älskade jag att dela med
mig.» Så långt bort behöfde Armfelt dock icke söka sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
