- Project Runeberg -  Från tredje Gustafs dagar. Anteckningar och minnen / 3:2. Gustaf Mauritz Armfelt efter Armfelts efterlemnade papper samt andra tryckta källor. Armfelt i landsflykt /
311

(1892-1894) [MARC] Author: Elis Schröderheim, Gudmund Jöran Adlerbeth, Gustaf Mauritz Armfelt With: Elof Kristofer Tegnér
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Det är, som man finner, ännu samma fosterländska sinne
som vid Anjala-förbundets tid. Han kan ödmjuka sig för och
smickra den stora herskarinnan i det »lyckliga Ryssland, hvarest
Katarina håller ödet bundet vid sina fötter och genom glansen
af sin regering förvånar mänskligheten», såsom det heter i ett af
hans bref. Men svika sin öfvertygelse kan han icke, för att vara
henne till behag, vare sig att det gäller Sveriges statsform eller
det finska fosterlandets framtida öde [1].

Ett bref till Peyron, skrifvet ungefär vid samma tid som
dessa yttranden om Finland, visar Armfelts stämning och det
sätt, på hvilket han betraktade sitt öde, samt kan förtjena
anföras.

»Jag har alltid, skrifver han, varit i den öfvertygelsen, att
den mäktiga och kloka frun ville oss alla tre väl, ty det
förenar sig med hennes verkliga intresse, Europas politiska ställning
och dess heder och gloire. Men att dess ministrar m. m. hafva
andra idéer i det hela och i synnerhet aversion och kanske hat
mot mig, därom är intet tvifvel, ty olyckan har hvarken gjort
mig låg eller ombytlig i de principer, med hvilka jag dels med
värjan, dels med pennan bidragit till Sveriges själfständighet
och konungamaktens bibehållande i ett land, som, midt emellan
tvenne despotiska beherskare och af naturen och
omständigheterna försvagadt, ej eger annan styrka än sin enighet i beslut
och tilltag. Tvungen, för att undvika dolk och förgift, att fly
till glömskan i Sarmatens ödemarker, var aldrig min önskan och
plan att för mitt enskilda hat eller mina missöden skada mitt
fädernesland, utan afbida tiden och omständigheterna, hurudana
de ock kunna blifva, då ej en Reuterholms eller Lodes
prépondérance kostade den olycklige lif, ära och gods, som ej ville
böja knä för deras höghet och vyer... Måtte nu blott min
konung blifva lycklig, bestiga med den makt, dess fader
honom lemnat, sina fäders tron och se sig afskild från största
delen af de désagrements, fyra års galenskap honom beredt;
måtte mitt fädernesland i fred och lugn njuta frukten häraf och


[1] Samma ståndpunkt uttalas i ett af grefvinnan Armfelts bref. «Den
som skrifvit, att du står i vägen för din egen lycka, har kanske ej orätt;
mais il y a manière et manière à faire fortune, och skulle det ske därigenom
att du ginge från dina principer och bidrog till störandet af Gustaf Adolfs
säkerhet och lugn, så är kanske Kaluga med all dess ennui bättre än de
förebråelser, ens eget samvete torde göra i ett sådant fall.« (9/4 1797.) I ett
sina bref talar Armfelt om «vägen till lycka, om det också icke är vägen
till ära — men så olycklig jag än är, skall jag aldrig ångra mig att ej hafva
valt den.« 27 Maj/7 Juni 1796.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:38:36 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/f3gd/32/0318.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free