Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ådrogo sig uppmärksamhet, och hans mångsidiga lefnadserfarenhet
gåfvo honom ett intresse, utöfver mängden af politiska
äfventyrare och emigranter. [1] Den lysande och älskvärde världsmannen
fängslade ännu som förr dem som kommo i hans närhet, och ej
ens framgångarna hos de sköna hade upphört med åren.
Men han var dock ej densamme som fordom. Det glada
ungdomsmodet var för alltid brutet under motgångarna, och
helsan förblef vacklande, ehuru hvarje år hjälp söktes vid brunnar
och bad. Stora världens nöjen hade för Armfelt mistat sin
lockelse; lynnet var ojämnt, stundom tungt och bittert, och dess
utbrott synas nu mindre än någonsin hafva kunnat tillbakahållas.
Hans närmaste fingo i den oafbrutna brefväxling, som han
underhöll med dem och som utgör nästan den enda källan för hans
lefnadshistoria under dessa år [2], ofta erfara obehagen däraf.
Ärligt bekänner han i ett bref till sin mor (1799): »Jag är lika
misstänksam och stygg, som jag var godtrogen och god förr»;
och till sin hustru skrifver han något senare: »Lycklig den, som
har ett tranquilt humeur! I min ungdom hade jag det och äfven
en stor fond af glädtighet. Men, gunås, olyckor och stora
sinnesrörelser hafva allt förändrat. Min susceptibilité är nu
onaturlig; den minsta rörelse, det största lappri sätter mig utom mina
fysiska gränser.» Han fann, att det var en »Försynens skickelse»
att han träffat personer, »som anse sig som lyckliga att omgifva
min eländiga och capricieusa varelse. I deras ställe vore jag ej
en minut med en så underlig varelse som jag själf finner mig
vara». I känslan af att dessa ohejdade utbrott af lynnets
ojämnheter ej undgått att väcka sorg hos hans närmaste, skrifver han
en gång (1802) till sin ädla hustru: »Glöm bort, min vän, allt
framfaret gräl, förlåt d’avance allt tillkommande, ty det
dependerar, mera än du tror, af min physique, då jag med humeur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
