Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att den »ordhålligaste af kungar» härigenom brutit det löfte, som
kunde anses innebäras i hans försäkran till grefvinnan Armfelt,
eller åtminstone att han »handterade» grefvinnan Armfelt som
»Jakob i Skriften, hviken måste tjena sju år för Lea och sju för
Rachel». I själfva verket ansågs Armfelt fortfarande såsom
landsförvist; och frågan om tillstånd för honom att återkomma väckte
många och brydsamma öfverläggningar inom konungens konselj.
Äfven nu var det Toll, som understödde grefvinnan Armfelts
inflytande hos konungen. Särskildt säges hertig Karl på det
ifrigaste hafva motsatt sig Armfelts återkomst. Samtiden visste
berätta, att denna fråga föranledt ett stormande uppträde mellan
konungen och hans farbroder, hvilken i vredesmod skulle hafva
förklarat sin afsigt att lemna Sverige, om Armfelt finge tillstånd
att återvända, och länge visat sitt missnöje, då konungen ej fäst
afseende vid hans föreställningar.
Tillståndet att återkomma gafs omsider genom ett kongl.
bref af den 10 Sept. 1800. [1] Det lemnades emellertid i en form,
som var allt annat än tillfredsställande för Armfelts ömtåliga
hederskänsla. Det hette nämligen, att han, på sin makas
»förbön» och »för att se sin moder och sina barn till godo, finge
vistas i riket». Han fann häri en förödmjukelse, så bitter, att
han kallade den för »le dernier coup de grâce». »Förbön,
skrifver han till sin hustru, som omtalas i det dokumentet,
supponerar jag likväl ej existerat. Det vore emot det löfte, du gifvit
mig... Är det konungen, som velat göra detta dokument så
nedtryckande och humiliant för mig, så har jag intet att säga;
är det skrifvaren, som uppsatt det, så förtjenar han att strypas
af mig eller mina efterkommande. Utom allt, som kan häruti
sätta min galla i rörelse, är också en rude dumhet: jag får vistas
i Sverige för att se min mor och mina barn till godo, men ej
min hustru, som en qualité af förebedjerska apparemment har
en för stor supériorité». [2]
Förödmjukelsen torde hafva varit afsigtlig: den var dels en
eftergift åt dem, som så ifrigt motsatt sig Armfelts återkallande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
