- Project Runeberg -  Från tredje Gustafs dagar. Anteckningar och minnen / 3:2. Gustaf Mauritz Armfelt efter Armfelts efterlemnade papper samt andra tryckta källor. Armfelt i landsflykt /
369

(1892-1894) [MARC] Author: Elis Schröderheim, Gudmund Jöran Adlerbeth, Gustaf Mauritz Armfelt With: Elof Kristofer Tegnér
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Bellegarde sade: Han ville ge sin armé några dagars ro. —
»Nej, sade Suworow, c’était le conseil de Carthage, qui
l’empêchait; et partout, où le conseil et les cabinets veulent régler les
opérations des généraux, cela sera de même.» Flera saker i den
stilen sades. I momenten, vi stego från bordet, sade han:
»Messieurs, ce n’est ni l’argent de l’Angleterre, ni les bayonettes des
Russes, ni la cavalerie et la tactique des Autrichiens, ni
Suworow, qui remettra l’ordre et remportera des victoires, qui auront
les suites désirées; c’est la justice, le désintéressement qu’on
mettra dans les démarches politiques, la bonne foi, l’honneur et
une conduite loyale, gagnant les coeurs; c’est par là qu’on fera
tout. Adieu, Messieurs!»

Påminnelsen om endrägt och sammanhållning var, såsom
tidens historia visade, ingalunda obehöflig; och general Bellegarde
uppfattade nog sidohugget åt kabinettet i Wien under Thuguts
styrelse. Den gamle fältherrens ord inneburo en politisk visdom,
som de europeiska koalitionernas ledare under denna tid aldrig
lärde sig att behjärta.

Kronan på sitt förtroende till Armfelt satte Suworow
genom att själf erbjuda honom att få deltaga i det fälttåg mot
Rhen, som han hoppades med sina ryssar få utföra på våren
1800. Armfelt jublade: »Det faller mig in, skref han till sin
hustru, som vi ej så snart råkades, men att då det sker, det blir
cum gloria. Jag tycker, att mitt öde borde vara att komma
med triumf öfver detsamma Packartorg, där afund och infami
ville föreviga orättvisan och dess illgrepp.» — Men i samma bref
(l8/1 1800), där dessa förhoppningar uttalas, tillägger han, under
uttryck af bestörtning, i ett postskriptum nyheten, att Suworow
oförmodadt hade fått befallning att tåga tillbaka till Ryssland.
»Ack, skall jag då aldrig få slå fransmännen!» utropar han vid
denna underrättelse.

Ett halft år senare hade Armfelt att berätta, att hjälten
efter en häftig sjukdom slutat sina dagar i Ryssland. Under de
sista månaderna af sitt lif hade Suworow fått erfara
omkastningarna i kejsar Pauls nyckfulla sinne; men med utomordentliga
hedersbetygelser lät denne jorda hans stoft i Petersburg. »Det
är höjden af lycka, skrifver Armfelt om Suworow, att få dö i
rättan tid. Ända till sina sista lefnadsdagar var han en lyckans
gunstling. Han öfverlefde icke ett ögonblick sin ära och det
fältherrerykte, som endast afunden kan frånkänna honom.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:09:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/f3gd/32/0376.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free