Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nära och en fred stod för dörren, som endast åt Frankrike
medförde fördelar. Och i hennes eget rike hade under den närmast
förflutna tiden skiftesvis herskat den franska republikens armé
under Championnet, som upprättade den Parthenopeiska
republiken, lazzaroner, fanatiska rojalister och fanatiska republikaner,
till dess kardinal Fabrizio Ruffo, i spetsen för skaror af
blodtörstiga kalabreser, våldsamt återställde den gamla ordningen —
eller oordningen — och utkräfde en fruktansvärd hämnd på
republikens anhängare.
Redan i slutet af 1798 hade den neapolitanska kungliga
familjen flytt till Palermo på engelska flottan under Nelsons
befäl; och den olyckliga drottningen hade sedan dess icke återsett
sitt rikes hufvudstad. För de grymheter, som där föröfvats,
hade hon dock icke undgått att i den allmänna meningen
stämplas såsom ansvarig, ehuru knappast med full rättvisa, ty såsom
frånvarande kunde hon icke förekomma det missbruk, som
hennes förtroendemän gjorde af den återupprättade konungamakten. [1]
Äfven sedan sakerna syntes hafva tagit en lyckligare vändning,
ville drottningen icke återvända, men längtade att få besöka sin
födelsestad Wien och återse sin äldsta dotter, kejsar Frans’
gemål. Där skulle hon vid kejsarens hof, så var hennes
förhoppning, kunna verka för de politiska syften, som lågo henne om
hjärtat, bättre än på den aflägsna ön i Medelhafvet. Hon
inskeppade sig i Palermo i Juni 1800 och anlände i Augusti till
Wien, hvarest hon på slottet Schönbrunn för nära två år slog
ned sina bopålar.
Den neapolitanska drottningens ställning vid det kejserliga
hofvet blef dock ingalunda den hon drömt sig. I baron Thugut
hade hon sedan gammalt en motståndare, som vanvördigt yttrade
sig om Maria Theresias dotter: »Hon är den inkarnerade
nyfikenheten och taktlösheten, som blandar sig i politiken, så väl i stora
som i små saker.» Efter hennes ankomst, hvilken Thugut ansåg
skadlig för sina egna syften, lät han sig angeläget vara att hålla
den främmande drottningen så aflägsnad som möjligt från
hennes anförvandter af det kejserliga huset. En kylig höflighet
visades henne, men för politiska frågor syntes man med afsigt vilja
hålla kejsarens svärmoder på afstånd. [2]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
