Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Armfelt den sorgliga vändning, som hennes öde tagit genom
hennes eget förvållande, och han erfor den med djup
grämelse. [1] Att hon, jämte bördan af sitt förstörda rykte och
förlusten af sin sociala ställning, äfven måste bära fattigdomens,
var honom dock obekant; och först vid sin ankomst till
Stockholm erfor han det, såsom det synes, genom ett bref från henne
själf, hvilket lifligt upprörde Armfelts känslor. Det innehöll en
utförlig skildring af de lidanden, som hon utstått under
rättegången och i fängelset, samt meddelade upplysning om hennes
senare öden. »Hon fruktar icke att säga mig allt», skrifver
Armfelt i det bref, hvari han redogör för innehållet af denna
sändning från hans forna älskarinna. [2] »Jag skall svara på
brefvet, tillägger han; ingen förebråelse, ingen anmärkning skall
flyta ur min penna; jag beklagar, men dömer henne icke. Det
gifves olyckor, som förnedra och förslöa. Jag skall erbjuda
mig att återförena henne med hennes moder och anhöriga och
göra henne oberoende af dem, att taga hand om det barn, som
hon har med den där slyngeln, att begära en lifstidspension
af konungen för henne. Jag frågar henne ingenting om
hennes eländige älskare; hon skall förstå, att han icke är
antaglig, om hennes familj mottager henne. För min egen del, så
ber jag henne icke fordra, att jag skall återse henne. Hennes
åsyn skulle göra mig oerhördt ondt; redan hennes bref har
nästan förlamat mig.»
Sådant var det sorgliga slutet på den förbindelse som,
lättsinnigt knuten under ungdomsyra, underhållen med trotsande
af moralens och anständighetens bud, fört den olyckliga
qvinnan i fängelset, på schavotten och, hvad värre var, till last och
förnedring. Armfelt kände sin del i ansvaret äfven för den
sista vändning, som fröken Rudenschölds lif tagit, huru
själfförvållad den än syntes vara: det hade varit värdigt hans naturliga
ömsinthet att ej hafva vägrat att återse henne i betryckets tid.
Men å andra sidan, då han ej kunde vänta att återfinna henne
ensam, och då den senare förbindelse, hon knutit, så djupt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
