Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
excentrisk man, som enligt Armfelts ord, »om han icke hade den
fördelen att vara engelsman, skulle gälla som förryckt». [1] Såsom
ett bevis för Pagets excentriska lynne och det hat mot
Bonaparte, som var ett af föreningsbanden mellan honom och
Armfelt, må anföras följande anekdot, hemtad ur ett af Armfelts
bref. Vid en middag, som Paget gaf i Wien den 2 December
1804, händelsevis samma dag som Bonaparte kröntes till
kejsare, anmärkte Armfelt, att det var kröningsdagen som han
firade. Paget svarade intet, men mot slutet af middagen lät han
fylla glasen och proponerade följande skål: A la mort du coquin,
qui se fait couronner aujourd’hui! — »Om du hade sett, skrifver
Armfelt till sin hustru, huru våra Wienergubbar sågo ut i synen
vid det tillfället, så hade du skrattat dig till döds. De drucko,
men vände sig om för att se, om deras lakejer ej redan sprungit
bort för att denoncera dem.»
I de kretsar, i hvilka Armfelt rörde sig, syntes äfven den
ryktbare politiske skriftställaren Friedrich v. Gentz. En annan
icke mindre bekant kontrarevolutionär agent, grefve d’Antraigues
som länge varit bosatt i Wien, hade lemnat denna plats, kort
innan Armfelt anländt dit; men i Dresden, som d’Antraigues
utsett till observationspunkt för sin verksamhet såsom hemlig
politisk agent, hade de sammanträffat på sommaren 1802; [2] och
bekantskapen fortsattas genom en liflig brefväxling, som tog sin
början under Armfelts Wienertid. En tredje politisk
skriftställare i samma syfte, med hvilken Armfelt under sin Wienervistelse
knöt nära förbindelse, var den schweiziske historieskrifvaren
Johannes von Müller.
I dessa tre, Gentz, d’Antraigues och von Müller, egde
Napoleon sina mest förbittrade motståndare inom Europas press;
och gemensamhet i politiska åsigter förenade dem alla med
Armfelt — i någon mån äfven en viss äfventyrlighet i lefnadsöden och
yttre ställning. Lysande var dessa mäns skrifställarebegåfning;
äfven deras föga utarbetade enskilda bref till Armfelt visa, med
hvilken talang dessa kontrarevolutionära skribenter förde pennan.
Dessa bref äro ej sällan aktstycken till Europas samtida historia
af stort intresse. Men de visa äfven dessa politiska partigängares
svagheter. Dessa legitimitetens riddare voro visserligen inga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
