- Project Runeberg -  Från tredje Gustafs dagar. Anteckningar och minnen / 3:3. Gustaf Mauritz Armfelt efter Armfelts efterlemnade papper samt andra tryckta källor. Under omstörtningarna 1803-1814 /
16

(1892-1894) [MARC] Author: Elis Schröderheim, Gudmund Jöran Adlerbeth, Gustaf Mauritz Armfelt With: Elof Kristofer Tegnér
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»kontrarevolutionens Marat» och låta »100,000 hufvuden springa». Men
d’Antraigues’ omfattande politiska författarskap, så väl det
offentliga som det enskilda och hemliga, tjente minst lika mycket
enskilda syften och vinningslystnad. Sanningen kom ofta till korta
under det politiska spioneriet och intrigerna. Dylika utgjorde
denne emigrants egentliga lifsluft och han misstroddes i själfva
verket af alla. Han lät sina tjenster dyrt betalas från så många
håll som möjligt; han åtnjöt tidtals pensioner från Madrid och
Neapel, från Wien och Petersburg, slutligen, sedan alla de öfriga
upphört, från London, dit han flytt från Dresden. Om de olika
regeringar, af hvilka han lät betala sig, följde skilda banor,
bekymrade honom föga. »Han tillämpade, säger hans biograf, på
sitt sätt evangeliets föreskrift: Du skall icke låta din högra hand
veta hvad den venstra gör.» [1]

Med allt detta var grefve d’Antraigues dock genom sin
fängslande personlighet och sin glänsande framställningsgåfva en
makt i det kontrarevolutionära Europa; och hans hat
återgäldades af Napoleon i fullaste mått. På Armfelt gjorde den snillrike
mannen ett lifligt intryck. Efter deras sammanträffande i
Dresden 1802 skref han: »I våra dagar skulle behöfvas konungar som
Henrik IV och adelsmän som d’Antraigues». Sedan fann han
dock enligt ett följande bref, att mycket var att anmärka mot
dennes »moralité», och Armfelts förtroende torde ej hafva varit
så odeladt som hans beundran för talangen. Förbindelsen med
d’Antraigues kunde ej annat än i samtida politikers ögon ställa
Armfelt på samma linie som de oförsonliga emigranterna.
Karakteristiskt för uppfattningen af hans ställning var ett yttrande
i Moniteuren, föranledt af underrättelsen om de neapolitanska
Bourbonernas fall: »Drottningen af Neapel, hette det, bör nu
begifva sig till London och öka antalet af intrigmakare där ...
Dit kan hon, om hon finner det lämpligt, kalla baron Armfelt
samt herrarna Fersen och d’Antraigues. [2]


[1] Pingaud, anf. st. s. 133, 352. Jfr Fournier, anf. st., s. 100, hvarest
berättas, att d’Antraigues, oaktadt sitt hat mot Bonaparte, lät köpa sig af
Österrike (1803), för att genom sitt inflytande hos Czartoryski bevara freden.
Ehuru dennes förtroendeman, stod han äfven sedermera i brefväxling med
Cobenzl i Wien och motverkade där ryska sändebudet Rasumowskis inflytande,
äfven sedan kejsar Alexander var sinnad att låta kriget mot Napoleon bryta
löst (d’A. till Cobenzl, Sept. 1804, anf. st., s. 226 o. f.).
[2] Le Moniteur 5/1 1806, cit. hos Pingaud, s. 348. Ett prof af tonen
och framställningssättet i d’Antraigues’ bref till Armfelt må här anföras. Han
skrifver (1806) rörande Europas allmänna politiska ställning och revolutionens
och kejsardömets framgång: «Je suis trop royaliste pour être utile à des
roisi je fais profession d’être dévoué à la royauté, mais de n’être esclave
d’aucun roi, ni le courtisan d’aucun ministre.... J’ai le plus profond respect
pour la Providence, mais enfin, je ne puis pas m’empêcher de croire que
Dieu se moque de nous tout ouvertement, et cela n’est pas bien, car en
vérité, la plaisanterie est trop forte.... Il sort de cette main divine au milieu
des guénilles, dont il lui plaît de couvrir le monde, une myriade de princes,
tous fort bonnes gens, tous bons à être d’excellents bourgeois, les plus
honnêtes banquiers du monde, ou de fort bons gentilshommes courant le lièvre.
Ces bonnes gens se trouvent couronnées, sans trop savoir pourquoi,
deviennent dans leur enfance la proie des bavards, des marchands d’opinion, des
philantropes, et dans leur âge mûr le jouet de tous ces coquins, pour finir
par être leurs victimes dans leur vieillesse. Sur ce siècle corrompu par cette
profusion de sottises, et qui eût bien pu se traîner tant bien que mal jusqu’à
un autre siècle, cette même main lance un tas de brigands, haletant d’après
l’or et le sang, ivres de grossièretés, de carnage, de mépris et d’impudence,
qui ... se mettent à égorger, à brûler au nom de la philosophie, à détruire
au nom de la philantropie et à torturer les hommes dans tous les sens...
Au milieu de tout ce tapage, où l’un pleure, l’autre crie, s’élève un colosse.
Ses pieds réposent sur le fumier et sa tête s’élève aux cieux. Celui-là veut
et ose. Il dit: ’Je veux que vous entriez dans le fumier, d’où je sors, et je
veux être seul, la tête élevée, en Europe. Vous vous étonnez de la bassesse
de mon origine, et, pardieu, je vais vous étonner le monde de la bassesse de
votre âme.’ Et aussitôt le colosse les couvre du fumier, sur lequel réposent
ses pieds; et voilà ces morceaux du fumier qui s’arment, se couvrent de
couronnes et fraternisent avec nos philantropes. Cela durera jusqu’au moment
où, ennuyés de leur siècle, les nouveaux venus chasseront les vieux à coups
de pieds.«

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:38:39 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/f3gd/33/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free