Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Europa, blef den till yrket hörande försigtigheten i tal och skrift
honom olidlig. Han ville lemna hela det diplomatiska
väsendet; »hellre ville han svara med svärdet i hand», skref han till
en af sina yngre kolleger efter besöket i Berlin.» [1] »Men
ingenting kan hindra mig att tala och skrifva som jag tänker och
kalla personer och saker vid deras rätta namn, då jag endast
komprometterar min egen person.»
I December 1804 och början af Januari 1805 vistades
Armfelt åter i Wien; äfven då skref han depescher därifrån i
samma stil som förut. En af dem [2] redogör vidlyftigt för de
utsigter, som nu förefunnos för Wienerhofvets deltagande i den
koalition mot Frankrike, hvilken var på väg att bildas. I själfva
verket hade på hösten 1804 en förändring inträdt i stämningen
inom Wiens ledande kretsar. Krigspartiet, dittills hänvisadt till
de salonger, där Armfelt och Gentz varit så hemmastadda, hade
börjat få inflytande i vidsträcktare kretsar. Gentz hade för sina
åsigter vunnit den unge ärkehertig Johan, hvars inflytande hos
kejsaren han antog skola motväga ärkehertig Karls
freds-betänkanden. Österrikes förnämsta diplomater vid de stora
europeiska hofven, Stadion i Petersburg, Starhemberg i London och
den unge Metternich i Berlin förordade en helt annan politik än
den vacklande och tvetydiga, som förts af vice kanslern
Cobenzl. Såsom en verkan häraf kunde anses, att de
underhandlingar med Ryssland, som under åratal egt rum, omsider fört
till den förberedande »deklaration» af den 6 November 1804
emellan de båda kejsarhofven, hvilken längre fram ledde till
Österrikes indragande i koalitionen. [3] Armfelt ansåg, att
kejsar Frans själf ej vore obenägen för ett energiskt
uppträdande, men att Cobenzl såsom minister nödvändigt borde
aflösas af grefve Trautmannsdorff, känd såsom dennes och
Colloredos fiende; genom det förtroende, denne man skulle ingifva,
vore det möjligt att äfven förmå Preussen att biträda
förbundet. »Utan dessa förutsättningar», fortsätter han, »är det ett
vansinne att hoppas på en nyttig och verksam koalition. Bonaparte
skall kanske anfalla, men han skall gå från eröfring till eröfring,
och man skall köpa hans beskydd genom alla offer, som han
finner lämpligt att hemföra. Jag sätter min heder i pant att,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
