Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då utsigterna för Sverige att med ära få deltaga i det
stundande kriget syntes allt mindre, torde Armfelt stundom ej
hafva varit obenägen att lyssna till de råd, som på ett så
smickrande sätt framställdes; men han tviflade på möjligheten att
erhålla sin konungs samtycke att lemna Stralsund, så länge ännu
förhållandena voro sväfvande. I ett af sina bref till konungen,
i Juni 1805, framkastar han i förbigående tanken på en
»pélérinage», först till Petersburg och sedan till Wien, för att sätta fart
i de påbörjade företagen; men någon vidare åtgärd omtalas icke.
I kriget mot Napoleon ville han dock deltaga, om Sverige,
såsom han ännu i det längsta hoppades, förblefve neutralt. »Skulle
så ske», skref han i April 1805 till konungen, »så hoppas jag,
att E. M:t ej glömt hvad jag längesedan vågat anhålla om. Utan
svårighet yppade sig då flera tillfällen för mig att gifva slutet
af min lefnad ett insegel, som svarade emot det oföränderliga
hat, jag burit till revolutionen mot samhällets bestånd och till
usurpatörer». [1] Han ville, skref han till v. Müller, [2] »strida eller
dö med ära, i Ryssland, Österrike, med insurgenter, — det är
detsamma, om jag blott får deltaga i kriget. Bed till himlen för
mig, att han visar mig en utväg, och hjälp mig att få en
kallelse till Ryssland. Jag begär ingenting, hvarken pension eller
anställning, när freden är sluten; ty jag vill icke att afunden
skall förändra min kosa. Detta skall hela den armé få veta, i
hvilken jag kommer att tjena, så att man anser mig såsom en
af dessa okända och främmande riddare, hvilka dela farorna med
sina stridskamrater, icke för att dela bytet, utan äran — och
hittills har denna sistnämnda icke väckt mycken afund.»
Om hatet mot Napoleon är grundtemat i Armfelts
brefväxling med sina utländska korrespondenter, så framträda i de
samtida brefven till svenskar hans bekymmer för fosterlandets
öde — »fosterlandet, som jag älskar och alltid älskat till
afguderi». [3] Genom krigiska demonstrationer under dessa
förhållanden »hafva vi förvärfvat vänner, skrifver Armfelt, som göra narr
af vårt betryck, och fiender, som kunna beröfva oss den sista
af våra tyska besittningar». »Vi kunna icke föra krig, säger han,
utan att ruinera oss; och om engelsmännen gåfve oss alla de
penningar, som de — icke gifva, så borde vi ändå betänka oss
två gånger, innan vi anslöte oss till en missbildad koalitiom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
