Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
politik syntes »inveckla oss i en labyrint af ohjälpligt embarras och
ledsamheter», medan hans trupper förblefvo overksamma i
Pommern, fattade Armfelt raskt sitt beslut. Den 19 Nov. begärde
och erhöll han tillåtelse att begifva sig till den krigsskådeplats i
Mähren, där stora händelser syntes förestå. Om förhållandena
sådant medgåfve, ville han söka anställning i ryska armén och
taga del i striden, i annat fall återvända till Pommern.
Utgången var oviss; men han ville »söka faror och heder», och
»allt var bättre än ligga i Stralsund och chagrinera sig öfver
vårt oundvikliga brouillerie ej allenast med England, utan ock
med Ryssland.» [1]
Redan den 20 Nov. 1805 var Armfelt på väg för att söka
tsaren och hans här. Hans resa gick öfver Berlin — Österrikes
minister där, den unge Metternich, som skaffade honom respass,
förklarade i ett entusiastiskt bref sin beredvillighet att skaffa
honom anställning i sitt lands armé — öfver Breslau, Neisse och
Troppau till Olmütz. Där sammanträffade han med Sveriges
ambassadör vid ryska hofvet, baron Stedingk, den tappre
stridskamraten från Savolax 1790, som följt ryska armén till
krigsteatern. Armfelts stabschef, baron Sparre, hade äfven begifvit
sig till Olmütz; tvenne af hans adjutanter, löjtnanterna Burenstam
och Clairfelt, hade slutit sig till den österrikiska armén och
åtföljde en kår under furst J. Liechtensteins befäl.
Armfelts första uppgift var nu att träffa kejsar Alexander.
Till den unge tsaren såg Europa ännu upp såsom till den
blifvande befriaren; hans trupper betraktade honom med en till
religiös fanatism gränsande hänförelse. »Alexander I skall rädda
österrikiska monarkien», skref Armfelt under resan till
krigsskådeplatsen. »Om han blir qvar, får Bonaparte stryk — ej genom
finesser af dispositioner och manövrer, men genom den
dévouement, med hvilken ryssen går mot döden.»
Tre dagar sedan dessa förhoppningsfulla ord nedskrefvos
— det var från Olmütz i Mähren —, stod slaget vid Austerlitz,
den minnesvärdaste af Napoleons alla segrar.
I Olmütz, några mil från slagfältet, träffades Armfelt af
underrättelsen om de allierades nederlag. Han hade icke
hunnit fram och blef sålunda ej åsyna vittne till slaget; endast till
nederlagets omedelbara följder. [2] På sitt lifliga sätt har han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
