Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Europa [1] — gifva sin hyllning åt Gustaf III:s minne. Liljehorns
anställning såsom kammarpage hos denne konung gaf anledning
till följande tacksamma utbrott: »Hvem var mera värd att ega
trofasta och tillgifna tjenare än Gustaf III? Han, som hvar gång
han kunde öfverlemna sig åt de känslor, som uppfyllde hans själ
som enskild man, glömde all annan regeringskonst, än den att
förtjusa genom sin godhet och befästa dess intryck genom det
ömmaste deltagande i det som närmast rörde dem, som
nalkades hans tron.» Han talte om den 19 Augusti 1772, »den
lyckliga dag, på hvilken nationen skulle återfå sin själfständighet och
äfven tillbakaföras på den väg till ära och aktning, som den
snart femtio år saknat». Han erinrade om tilldragelserna år
1788, om »den förvirring, som bemästrade sig en del
obetänksamma och en del åter af falska principer förledda personer,
hvarigenom detta års fälttåg förfelade hela sin framgång»; och
han återkallade i minnet, huru »svenska allmogen, som af Gustaf
Vasa lärt, att utländskt ok är värre än själfva döden, lemnade
sina hemvist för att taga till vapen, och den heliga eld, som
alltid lågat hos nationen för äran och dess själfständighet, spridde
sig som en blixt i alla hjärtan».
Äfven hertig Karl, en gång så afskydd af hans broders
tjenare, älskade nu att omgifva sig med män af denna krets; och
de besökte gärna det hertigliga hofvet på Rosersberg, som
enligt Armfelts ord, nu var »en miniature» hvad Gustaf III:s hof
en gång varit. Ej ens Armfelt förblef länge därifrån utesluten,
och det dröjde icke många veckor efter hans nya
sammanträffande med hertig Karl, innan han stod i högsta gunst hos den
man, som undertecknat hans dödsdom.
Försoningen var efterlängtad å ömse håll. Enligt sina egna
ord hade hertigen alltid »haft en viss inre böjelse» för Armfelt
och »tackade Gud, att han icke blifvit gripen» efter
högmålsprocessen; [2] Armfelt å sin sida fann sin rehabilitation ofullständig,
innan förhållandet till hertig Karl åtminstone i yttre afseende
var återställdt.
Försoningen bemedlades genom Lagerbjelke och Ugglas.
Redan vid nyåret 1806 berättade Lagerbjelke i bref till Armfelt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
