Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under sin resa öfver Göteborg besökte Armfelt
fästningarna i Varberg, Landskrona, Malmö och Kristianstad och
gästade på Bäckaskog hos sin gamle motståndare Toll, som han
fann djupt bekymrad öfver fäderneslandets öde. [1] Han fortsatte
sin färd öfver Karlskrona, Jönköping och Linköping samt
anlände i slutet af Oktober till Stockholm. Hans bref från denna
och den närmaste följande tiden måla lifligt hans förbittring
öfver hvad honom vederfarits. Dröjsmålet med stilleståndets
afslutande tillskref han Adlersparres fruktan att skiljas från sin
»lifvakt», hvilken enligt öfverenskommelsen borde hemförlofvas.
Dennes missnöje öfver mötet med Kaas fann han ega sin grund
i önskan att ensam beherska de norska angelägenheterna. Allt
syntes honom bekräfta den tanke, han en gång uttalat, att »de,
som bidragit till revolutionen, anse sig som berättigade att styra
riket och utöfva hämnd eller beskydd efter godtycke». Han
längtade att lemna Sverige och dess tjenst: »I nästa månad,
skref han den 18 September, är den nybakade excellensen och
presidenten från allt; t. o. m. aflägges den uniform, den han
med någon slags ära burit, men hädanefter ej tror sig böra
bära. Mitt beslut häruti, bekant för få vänner, är oryggeligt
taget.» »Deras infamier mot mig skola snart vara slut», skref
han till sin hustru. [2]
Utan allt för stora ekonomiska bekymmer kunde Armfelt
tänka på detta afgörande steg. Sedan fred med Ryssland nu
var sluten, kunde han åter hoppas att njuta inkomsterna af
sin fideikommiss-egendom Åminne i Finland. Tanken att bosätta
sig där var gammal hos Armfelt; redan 1807, efter
pommerska kriget, var det allvarsamt på tal. Kriget i Finland hade
kommit emellan; och nu var tanken att lefva där under ryskt
välde honom motbjudande. Från Sverige ville han nu begifva
sig till Tyskland eller Schweiz, för att där i obemärkhet
afbida händelsernas kommande utveckling. »I Sverige, skref han
till sin hustru, blir det för mig omöjligt att existera; det ser jag
dagligen mer än tydligt. Ty i samma mån missnöjet ökas, i
samma mån blir min belägenhet, som aldrig vill agera mot Karl
XIII, aldrig mot min öfvertygelse, horribel. Bäst vore att få
sluta sin existens.»
Afskedsansökan insändes i slutet af September; men konung
Karl XIII, som låtit Adlersparre och de farhågor, denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
