Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åt hans förföljare lemnades tillfälle att utsprida den ofta
upprepade, äreröriga och fullkomligt ogrundade beskyllningen, att
han flytt under tsarens skydd för att undgå en laglig
undersökning. [1] Högmålsprocessen 1794 mot Armfelt hade visserligen
varit ett verk af personlig hämnd och förföljelse, men den hade
dock bevarat laglighetens sken. Man hade dock därvid, eller gaf
sig skenet att hafva i sina händer bevisen för landsförrädiska
stämplingar; Armfelts förhållande hade otvifvelaktigt varit
straffbart, och lagens bokstaf kunde åberopas vid den dom, som
fälldes. Här kunde den icke åberopas och blef ej heller åberopad.
Armfelts personliga vederdelomän, uppretade öfver att finna
beskyllningen mot gustavianerna att hafva afdagatagit Karl August
slungad tillbaka, hämnades genom att, för att begagna Armfelts
ord, »öfverrumpla» den med språk och förhållanden obekante
kronprinsens samvete och, stödda på hans auktoritet, ställa sin fiende
utom lagen.
År förgingo, innan Armfelt fick återupprättelse efter domen
af 1794; och det var af en ny regent som den erhölls. Men
redan året efter hans skymfliga utvisning möttes han och Karl
Johan under ändrade förhållanden; det var i Åbo 1812. Detta
möte innebar en lysande upprättelse för det förhastade steg, som
Karl Johan redan dessförinnan sökt godtgöra och hvilket, såsom
vi skola se, beredde honom ej ringa förlägenhet.
Men sitt svenska fädernesland och dess hufvudstad, sin
dotter, sina vänner från Gustaf III:s tid, med undantag af dem
som liksom han återgingo till Finland, återsåg Armfelt aldrig.
Hans bana i Sverige var slutad, och ej utan bitterhet tänkte
han på det sätt, hvarpå den lyktats, och på dem som velat
hans ofärd. Mångenstädes i hans brefväxling under följande år
gifver sig denna bitterhet tillkänna; stundom synes den gälla
land och folk i sin helhet. Men i botten klappade hans hjärta
lika varmt för Sverige som förr. Från Petersburg skref han
1811 till en vän i Finland: [2] «Min ära och de principer, jag
aldrig svikit, befalla mig att ej glömma, att Sverige varit mitt
fädernesland, och ett fädernesland, jag väl tjenade, och hvilket i
sitt sköte hyser askan af en monark, min välgörare och vän.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
