Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af en prest, och benämningen »popevitsch» var i mängdens ögon
nästan ett vanbördighetens märke. Själf hade han, det oaktadt,
genom öfverlägsen begåfning gjort sin hastiga och lysande
ämbetsmannabana; och äfven hans motståndare erkände hans
outtröttliga arbetsamhet, hans skriftställaretalang, hans stora
förmåga. I tsarens följe hade han bevistat kongressen i Erfurt,
och det berättades, att Napoleon, intagen af den ovanlige
mannens snillrika samtal, i Erfurt skämtande frågat Alexander, om
han ej ville till honom afstå denne statsman i utbyte mot ett
eller annat konungarike. [1] Under åren närmast efter
Erfurterkongressen och så länge vänskapen mellan Ryssland och
Frankrike egde bestånd, var Speranskis inflytande i ständig tillväxt.
Han ansågs hafva hemtat mönstren till sina reformer från
Frankrike; hans liberala sträfvanden, hvilka delades af hans herskare,
hade sin rot i den franska upplysningsfilosofien; efter Code
Napoléon ville han ombilda den ryska lagen. De världsskakningar,
som under årtionden utgått från revolutionens härd, Frankrike,
betraktades ej af honom med samma afsky som af dem, som
ansågo tronernas upprätthållande nödvändigt för samhällenas
bestånd. Därtill kom äfven hos Speranski en viss benägenhet för
mysticism. Han beskyddade de hemliga sällskap i humanitära
och andra syften, som i Ryssland, såväl som annorstädes i
Europa, florerade vid denna tid; han sades själf ifrigt deltaga i
dylika sammankomster.
Kom så det kritiska året 1812, då Ryssland gick att ställa
sig i spetsen för världsstriden mot Frankrike, och då den »lagliga
ordningens återställande» blef dagens lösen. Revolutionens idéer
och hvad därtill hörde lystes i bann; filosoferna, som utbredt
dem, betecknades som en »en stor och fruktansvärd sekt, hvilken
svurit alla troners omstörtande; med en infernalisk skicklighet
hade de för detta syfte begagnat sig af furstarna själfva». [2]
Ur Armfelts brefväxling med d’Antraigues och Friedr. v. Gentz
känna vi väl denna tankegång. Men nu var det ej längre
endast dessa »emigrantlitteraturens» representanter, hvilkas största
skriftställaretalang J. de Maistre, såsom vi sett, vistades i
Petersburg, som hyllade dessa läror. Europa reste sig mot Napoleons
förtryck; och hatet mot förtryckaren medförde ett omslag i
allmänna meningen rörande de från Frankrike utgångna frihetsläror,
hvilka han själf trampat under fötterna, men i hvilkas namn han
intagit sin världsherskande ställning. De liberala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
