Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gått öfver Niemen och att deras förposter ej stodo mer än tio
mil från Vilna?» [1]
Så var det emellertid. Festen på Zakret blef för
deltagarna ett glänsande minne, som bildade en skärande motsats
till de krigets förhärjelser, som strax därpå bröto in öfver
Ryssland. Redan dagen därpå skyndade större delen af det ryska
högqvarteret undan. Armfelt begaf sig åstad den 26 Juni —
»jag har i alla fall ingen lust att komma i Bonapartes klor»,
skref han dagen förut. Motvilligt och dröjande lemnade den
ryska arméns redlige öfverbefälhafvare Barclay de Tolly den 27
Juni, sist af alla ryska generaler, den stad, som han önskat
försvara. Omedelbart därpå, på morgonen den 28 Juni, inryckte
fransmännen i Vilna. Napoleon hade vid öfvergången af Niemen
utfärdat den bekanta proklamation, hvari han stolt erinrade om
sina segrar vid Austerlitz och Friedland och förutsade, att »det
andra polska kriget» skulle blifva ärofullt för Frankrikes härar,
liksom det krig, som slutat vid Tilsit. »La Russie est entrainée
par la fatalité, ses destins doivent s’accomplir», heter det.
Förutsägelserna gingo icke i fullbordan: den öfvermodige
eröfraren gick själf sin undergång till mötes, men den närmaste
tiden blef rik på förödmjukelser för hans motståndare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
