Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alexanders besök förekommit hans egen uppvaktning. »Jag kommer
då till Sveriges olycka för sent!» — utbrister han, vridande sina
händer. »Om jag endast fått företräde hos prinsen tio minuter,
innan kejsaren råkade honom, så hade allt varit hjälpt.» —
Betydelsen af detta »gåtlika» utrop skulle hafva varit den ofvan
nämnda, att Armfelt önskat åstadkomma Finlands återförening
med Sverige, genom att uppmana kronprinsen att med
bestämdhet yrka därpå.
Om ett sådant uppträde verkligen egt rum, må lemnas
osagdt; källan för denna berättelse kan endast vara en hörsägen,
och ej ens yttrandet, sådant det berättas, är bevisande för den
nämnda förmodan. Men att Armfelt hvarken hoppats eller
önskat den antydda utgången af underhandlingen, kan med
fullkomlig visshet påstås. För den, som tagit kännedom af hvad i
det föregående anförts af hans yttranden om Finland och dess
framtid, behöfva dylika uppgifter knappast någon vederläggning.
Han önskade ingalunda Finlands återgång till Sverige; det
arbete, som han egnat åt ordnandet af detta lands nya
förhållanden till Ryssland, ville han icke hafva gjort förgäfves. Han
ville däremot ifrigt — ifrigare måhända än någon af hans forna
landsmän —, att Sverige under den härförares ledning, som nu
styrde dess öden, skulle lägga sitt svärd i vågskålen för
Napoleons störtande och återställandet af Europas jämnvigt. Tidigare
än någon annan svensk hade han hos sin nye herskare anvisat
den väg, där belöningen för Sveriges samverkan med Ryssland
stode att vinna. Kärleken till hans gamla fosterland var ej
slocknad; men hans öfvertygelse var — och erfarenheten har
gifvit honom rätt däri — att freden i Norden bättre skulle
betryggas genom Sveriges förening med Norge, än genom
Finlands återeröfring.
Han var därjämte i Åbo såsom Alexanders förtroendeman;
personliga sympatier och tacksamhet fäste honom med varmare
band vid hans nye monark, än vid den furste, som jagat honom
i landsflykt: den upprättelse, som gifvits honom, hade ej kunnat
alldeles utplåna bitterheten af de sista minnen, han medfört från
Sverige. Alexanders intressen hvarken kunde eller borde han
motverka, såsom hans rådgifvare. Allra minst var detta för
honom möjligt, då Sveriges, Finlands och Europas väl syntes
honom med nödvändighet kräfva, att inga hinder lades i vägen
för den ryska politik, hvars väg han själf varit med om att
utstaka. Ingen, vare sig svensk eller finne, hvad mening han än
må hysa om »1812 års politik», lärer på allvar vilja påstå, att
det skulle hafva ländt Armfelts minne till heder, om han under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
