Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denne sålunda underrättelser om de fruktansvärda tilldragelserna
under höstmånaderna 1812: om blodbadet vid Borodino, om
Moskwas intagande och förstöring, om Fransmännens vandalism
och plundring samt om det gräsliga straff, som drabbade
inkräktaren under återtåget genom det öde landet under
Rysslands tidiga vinter.
De första af dessa tilldragelser vållade i Petersburg en till
förtviflan gränsande förskräckelse. I kejsarens närmaste
omgifning höjdes röster, ifrigt yrkande fred och underkastelse: hans
moder, enkekejsarinnan Marie, hans broder, storfursten
Konstantin, hans gamle vän general Araktschejew — alla förut krigets
ifriga förespråkare — ropade nu öfverljudt på fred, liksom
kanslern Romanzow. Det sades, att kejsarinnan Marie beredt sig att
emigrera till England. Faran för Petersburg ansågs
öfverhängande. »De klenmodiga här», skref Armfelt efter underrättelsen
om Moskwas fall till Ehrenström (25/9 1812) »tänka på att fly,
och t. o. m. korporationsvis; en mängd tänka på att begifva sig
till Finland. Men hur skall man kunna fördela dem mellan de
finska städerna, så att det ej blir betungande för innevånarna?
Detta bekymrar mig, ty, denna olägenhet oräknad, skulle
mycket penningar komma in i Finland.»
Under denna förskräckelse förblef kejsaren orubblig; de
som i främsta rummet uppehöllo hans mod, voro de båda
främlingarna, finnen Armfelt och preussaren Stein. »Napoleon eller
jag, jag eller han?» förklarar Alexander efter underrättelsen om
fransmännens intåg i Moskwa. »Båda kunna vi icke regera på
samma gång. Jag har lärt känna honom; han skall icke längre
kunna föra mig bakom ljuset.» [1] Armfelt ogillade visserligen
den försigtighet, hvarmed kriget fördes af den nye befälhafvaren
Kutusow; [2] men han tviflade icke om en lyckosam utgång,
sedan han i Petersburg med mera objektivitet än under sin
närvaro vid armén kunde bedöma tilldragelserna. Han skref: [3]
»Måtte vi blott vara öfvertygade om att detta krig är slutet på
Bonapartes militäriska bragder! — och denna öfvertygelse skall
reparera det mesta af våra sottiser. Spaniens exempel, som nu
vid lag är befriadt ända till Ebro, är en stor lexa. Våra sista
nouveller därifrån äro superba.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
