Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och bittert. På allt sätt visades honom deltagande från det
kejserliga hofvet; Alexanders egen lifmedikus sändes slutligen för
att konsultera med Armfelts vanliga läkare. Föga förtroende satte
han till dessas konst, och tålamodet att följa deras föreskrifter brast
honom. »Doktorerna gissa evigt, utan att någonsin gissa rätt»,
sade han, och han betecknade som ett underligt öde, att han
skulle komma att »sluta sin bana som en profsten för
medicinska fakulteten. Och då de sedermera dissekera mig, blir min
likpredikan en korus af alla herrar Eskulaper: Ha, ha! var det
ej annat än det?» [1] Redan i slutet af Juni ansågs hans tillstånd
af läkarna hopplöst. [2]
Trånsjukt längtade den sjuke hela våren och sommaren
1814 till sitt kära Åminne. Han tänkte och talade endast om
möjligheten att blifva transporterad dit. »Jag har aldrig sett honom
önska något så lifligt», skrifver hans hustru. »Jag försöker att
förströ mina dystra tankar», skref han under sjukdomen till sin dotter,
»genom att låta min inbillning förflytta mig till Åminne i den
lyckliga belägenhet, som jag där skulle kunna ega. Då skulle
min Augusta och hennes familj, min son, några vänner, min
Vava och vår gudagoda Mamma [3] omkring mig skapa ett
nytt lycksalighetstillstånd; hvilan och lugnet fjärran från alla
bestyr skulle för mitt hjärta öppna källor till glädje och erbjuda
mig njutningar, af hvilka jag knappast kunnat få en försmak».
Ännu i Juni hoppades Armfelt kunna möta sin älskade dotter
på sitt fädernegods: sjövägen hoppades han kunna föras från
Kronstadt till Åbo, och från denna stad ville han låta föra sig
i bärstol till Åminne. Äfven sin äldste son hoppades han där
före sin död få återse, nyss återvänd från fälttåget, i hvilket
Gustaf Armfelt, enligt hans faders ord, deltagit som »en riddare
utan fruktan och tadel».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
