Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
II
Kasparson var i somligt en den bästa principal och
fosterfar den åttaåriga Wilhelm kunde ha kommit till.
Kasparson hade en ovanlig, man skulle kunna säga aktning
för barn, vilken gottgjorde mycket av hans manliga
obehändighet som uppfostrare och ersatte en del av den
värme, som ej kan ges av någon annan än en kvinna.
Han språkade med Wilhelm på likställd fot, och detta
var ingen metod utan verkligt intresse: konstnärens håg
och natur sådan den ofta är, hans förmåga att se och
höra det intressanta just i det okonstlade.
Då Wilhelm blev några år äldre, vilket markerades
med stor tydlighet genom att han redan vid 12 år var
jämnstor med Kasparson, nyanserades vänskapen en
smula. Kasparson smällde till honom ibland och visade
andra tecken till en fullt normal vildes obenägenhet och
stridslystnad mot fullväxta men svagare medmänniskor
av samma kön. Men detta var mycket tillfälliga påkom,
som ersattes genom en förtrolighet i stor stil, ty
Kasparson hade den lidelsefulla verkliga vältalighet som
utmärker vissa enstöringar, och han började mer och mer
hålla sina monologer för Wilhelm om allt mellan himmel
och jord. Givetvis först och främst möbelfacket och
sjösakerna, i vilka båda fack Wilhelm var hans mycket
läraktige tjänare, elev och fosterson. Och sedan
fostersonen en gång vid 13 års ålder på given anledning satt
fast Kasparson mot väggen med ett mycket stort brak,
och Kasparson fann att han ej kunde komma lös annat
än på begäran, så blev det slut på alla handgripligheter
och till vänskapen sällade sig en ömsesidig aktning som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
