Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
förefaller som ett stigmansdåd, och är det nog också.
Och de vackra tunga kronbladen ovan jord få sin
förklaring, och växtplatsen i skuggan får också sin förklaring,
ty den är nödvändig — ej mången skulle eljest lämna
växten i fred till fruktsättningstiden.
Då Wilhelm kom hem igen hade han hunnit reda upp
tankarna. Vaken och klar i huvudet, välmående och med
god aptit till frukosten — stod han mitt på golvet och
såg klart för sig att gårdagens händelse ej var någon
»förlovning», ty han hade ingenting sagt och Märta
tycktes ingenting ha väntat. Och vidare tänkte han på att
det inte heller tycktes ha varit någon förförelsehistoria,
ty inga tårar eller annat sådant hade synts till eller hörts
av.
Friheten var på sätt och vis bevarad, fastän på ett
originellt sätt — plötsligt fick han ett ryck i sig, riste på
huvudet, knöt nävarna till dess senor och småben nästan
kunde brista: och just nu slog han rot i gården så att
det brakade i golvbräderna.
Han fick en förberedande aning om hur det möjligen
någon gång kan bli då man råkar på allvar sätta fast
sig i ett engifte. Men oron att här var fråga om en
ny rådbråkning, övergav honom likväl icke. Man kan
väl ha två åsikter på en gång, för tusan.
Nästa tanke var också vederbörligen riktad på svärfar
Johanson och lydde:
»En så’n sate till gubbe! Det där har han
naturligtvis vetat alltsammans och spekulerat ut i förväg!»
Wilhelm fann sig vara genom händelsernas gång över-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
