Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
mästarn att han jämt och samt har velat gifta sig men
han har inte torts för mamsell Hanson.»
»Varför det då?» frågade Märta tveksamt men
intresserad.
»Inte vet jag det inte!» svarade Larson skämtsamt,
varvid Åbergson med en road min skrockade till ett tag
men såg avledande åt sidan, utefter den av unga björkar
kantade »Promenaden» som man just nu korsade.
»Men i alla fall så är det därför han går omkring och
sir så där grinig ut», upplyste Larson slutligen.
Första landsvägsbacken började just vid Promenaden,
och hästarna saktade av i gående.
Ett litet stycke upp i backen, till höger om vägen,
syntes Lanträntmästaren på sin övre veranda, med något
drickbart framför sig på ett litet bord, och flankerad av
ett par ljusa klänningar ur sin älskvärda familj. Då
det sakta framskridande ekipaget ännu var ett stenkast
ifrån, reste han på sig, gick fram till räcket och
hälsade, på sitt allvarsamma, långsamma, värdiga,
vänliga sätt, med en åtbörd att han ville gå ned till grinden
och möta.
Det var en mer än medelålders man, stor och ståtlig,
värdig och rak, något dunkelröd i hyn. Med de
välvårdade långa bruna polisongerna framstickande i
metallisk orörlighet, avtecknade han sig mot himlen som en
allvarlig brunröd kopparstod, höjd över topparna på sina
härligt blommande fruktträd runtom.
Men hans hjärta var ej som hans yttre, det var ej
hårt som brons och koppar, det var helt annorlunda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
