Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
mystiskt påhäng: en lång, vit linneremsa som han
tog fram ur fickan och stack fast med sin slidkniv som
fick bli kvarsittande. Även nu vid midnatt kunde man
stava sig till en kort text på remsan: »tillhör Åbergson»
— en i blåkrita gjord fridlysning som ansågs vara
tillräcklig.
Härefter gav man sig av. Larson skulle vara med
och bära till Gammelvallen, skulle därpå vända om till
hästarna och köra ner dem en halv mil till närmaste
gård, och skulle därpå återigen förena sig med
huvudstyrkan vid Gammelvallen.
Frammarschen försiggick under Åbergsons ledning
på diverse varandra korsande gamla fästigar, på känn
och efter väderstreck. Luften var ljum och vinden
stilla. Det började hastigt ljusna redan efter en halvtimme.
Just som Hr Åbergson efter ytterligare en dryg
halvtimme stannade och såg sig omkring för att kontrollera
riktlinjen, hände det någonting: ett förfärligt brakande
hördes några alnar ifrån, och den levande orsaken till
detta brakande tog sin riktning nedåt en glänta i skogen
och var inom skotthåll väl minst tio sekunder.
Åbergson såg på så länge det var något att se. Därpå vände
han sig och såg åt Märtas håll.
»Är det en älg?» viskade Märta mycket uppvärmd.
»Det var en tjädertupp», sade maken saktmodigt.
»Hoppsan!» insköt Larson menande.
»Ja det må ha varit vad som helst, så är det ingen
synd om dig att du får låta djurena vara i fred», sade
Märta kallblodigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
