Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
gen förut. Äbergson såg mycket belåten och ytterligt
beskedlig ut, och barnen väsnades öronbedövande samt
grinade och slogos emellanåt.
Märta såg på då och då inifrån stugan. Bäst det
var stelnade hennes ansikte och hon smög sig ut och
försvann om knuten utan att det livliga sällskapet lade märke
till henne.
Hon snodde i väg bakom stugorna och sprang in i
granskogen ett långt stycke, noga aktande sig för att
vara i synhåll. Bakom en stor sten ställde hon sig
skakande sotn av frossa — och så bar det iväg! Hon
hoppade rätt upp och ned, sträckte ut armarna och snurrade
runt: »Ooj, ooj, ooj!» Och hon snyftade som om hjärtat
ville brista. Hon kastade sig ned på marken och låg
och ryckte där en liten stund.
Men bäst det var steg hon upp igen, tog fram
näsduken och torkade sig försiktigt i ansiktet, öppnade och
slöt ögonen gång på gång för att få dem i ordning, snöt
sig, slätade på håret och plockade mossa och skräp från
kläderna. Därefter såg hon sig omkring efter någon
skyddande förevändning och fann den i ormbunkarna
strax bredvid. Hon plockade ihop ett stort knippe och
återvände lugn och sansad till sin man.
»Nu väcker jag Larson, det är färdigt nu strax!»
sade Märta. »Barna kan gärna äta med oss också, di
orkar äta jämt. Vet du vad du får?» fortsatte hon med
den varma, ljuva blick, som hon hade då det blev fråga
om maten. »Du får stekt ål — och färsk potatis!»
sade hon i det klara, bestämda, av munterhet genom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
