Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han visste inte om han skulle skratta eller
gråta. Egentligen hade han lust till att fatta tag
i trymån och slå den i bitar. Derför teg han. Ty
han fruktade att förgå sig, om han gaf luft åt sin
harm öfver hennes förakt för sin mors hem.
Han gjorde helt om, satte klackarne hårdt i
golfvet och fattade ett kraftigt grepp i dörrlåset.
Der vände han sig om och fick syn på det lilla
hufvudet, som var sorgset lutadt i handen.
Han hyste ömhet ännu för denna vackra yta.
»Se så, Hedda,» sade han och slog armen om
lifvet på henne, »inte skola vi gräla nu! Aldra
minst för de der menniskornas skull. Vi behöfva
ju inga andra. Nog kunna vi hitta på sätt att
roa oss.»
»Ja bevars, vi kunde ju resa till en obebodd ö.»
Vid denna idylliska utsigt brast hon i tårar.
Och Rolf lemnade henne, äfven för sin del tviflande
på det lyckliga i den föreslagna situationen.
Heddas egentliga äflan var att stå på piedestal
och stå så bekvämt som möjligt.
Hon hade gjort det i hemmet. Hon hade
gjort det på Paris’ boulevarder, der man faste sig
vid en vacker yta. Hon hade gjort det inför
Vinlands med deras vänner och gjorde det äri. Inte
var det svårt att se, att dessa oklanderliga
individer, som nu alltid helsade henne med ett sorgens
beklagade i sin min, ansågo henne vara en
ovanligt stilig fru med en martyrgloria och en tölpaktig
man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
