Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
katedern, som pendant till denna tafla, med några
kritstreck kring halsen och under hakan samt
af-speglande i sitt anleti de kunskapsrön eller bockar,
som den af små fingrar nervöst förda kritan gjorde
på det svarta fältet.
Om formiddagarna, då rummet var fyldt med
bam och solen sken dimmigt in, fann man Tea
orubbligt på sin post i katedern, nätt och jämt
nående med fotterna i golfvet, men icke desto
mindre med en respektingifvande hållning på sitt
jämnsmala lif.
Der undervisade, förmanade, varnade hon och
gaf erkännande med en gäll, öfvertygande röst, som
aldrig röjde någon trötthet. När hennes tålamod
sattes på för hårdt prof, skrufvade hon otåligt
på stolen, slätade på sitt ljusa, nedkammade hår
och fick röda små flammor på kinderna. Men
hennes bestraffningar blefvo sällan af det
hård-händta slaget. Vid sin undervisning gjorde hon
gerna lifliga, bestämda gester med sina tunna fingrar
för att klargöra sina satser.
I seminariet hade hon fått till lifs ordet metod.
Det tycktes ha kommit på tvären och fastnat.
Hon uppstämde gerna i sina samtal små prosaiska
oden öfver pedagogikens heroer, och hennes
åhörare, barnens enkla, olärda föräldrar, togo på sig
sin djupsinniga min, nickade i takt med hennes
högbuma tal och inföllo då och då med ett: »Jo,
det är allt sanning det», »Jaha si dä» eller »Jo
jo men, sann.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
