Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nelly bad med svag röst på engelska »dear
mama» om litet vatten. Ruth räckte henne
vattnet, men darrade på handen. Nelly såg på henne,
ansträngde sig att samla sina tankar och lyckades,
så att hon log ett tacksamt och uppmuntrande
leende. Ändtligen efter ett par timmar kom
doktorn. Han lyckades ej antaga sin vanliga trygga
min. Efter några frågor skickade han genast efter
is att lägga på den sjukas hufvud och tog af sig
rocken för att dröja.
Ruths knän slogo emot hvarandra, när hon
gick öfver golfvet, ty hon förstod, att hon blott
hade att vänta och se, om fienden var skonsam.
Han skonade icke. Sjukdomen hade kastat sig
uppåt hjeman; isen uträttade ingenting. Under
de sista kvalfulla timmarna var Nelly alldeles borta
från det nya hemmet; »dear mama, dear papa»
voro de enda, hon talade till. Ruth var glömd.
De två döda hade för Ruths inre Syn alltmera
öfvergått till skuggbilder. Huru länge hade det ej
tyckts henne vara sedan de voroNellys föräldrar!
Hon hade icke mycket reflekterat öfver barnets
känslor, men halft omedvétöt antagit, att dess
saknad smält bort så småningom likt hennes egen
inför den lefvande framtiden, mot hvilken de två
skredo fram som mor och dotter. Nu föreföll *
det henne i ögonblickets upphetsning, som om den
döda moderns hand girigt sträckte sig efter Nelly,
för att rycka henne åt sig. Hon knäföll, lutade
sig förtviflad öfver barnet och sade bedjande:
»Nelly, Nelly!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
