Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B - Balder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
namn Österländningarne gifwet åt drottningen af Saba, som gjorde
Salomo et besök.
BALDER ell. BALDUR (Nord. M.) Odins son med Frigg. Han kallas
den Gode, Oskulden, Gudarnes wällust. Han war fager och dejlig,
samt den mildaste, wisaste och mest wältalige bland Asarne. Hans
borg, dit intet orent eller besmittadt kunde inkomma, war
Brejdablick, – Sorgfulla woro B:s drömmar, och Gudarne
rådfrågade Spåkunnige derom; men fingo endast det bedröfliga
swar, at den älskade war feg ell. dödtecknad af Nornorna. Ångest
intog Odin, Frigg o. alla Gudar, o. de wiste intet annat råd, än
at sända bud til alla wäsenden (naturtingens andar), för at
bedja dem skona B. Alla wäsenden, som skapades af Asar, swuro,
och Frigg samlade de tröstande ederna. Men Walfader frugtade den
ofullkomliga eden och ansåg denna möda onyttig; ty också han såg
Misteltein hotande wäxa. Han sammankallade Asarne, för at få
råd, men alle woro stumme. Han reste sig, sadlade Sleipner o.
red til Niflhem. Jorden dundrade, o. han red fram, til dess han
kom til Hels höga borg och för östra dörren, der han wiste at
den Gamla låg. Han sjöng Galder, skar död wäckande runors och
fordrade swar. Ogerna reste hon sig, o. sporde hwem den okände
war, som wäckte henne. Han kallade sig Wegtam, Waltams son, och
frågade för hwilken de ring prydde bänkar och säten drifna af
guld woro tilredde. Hon nämner B. Men Odin will tömma smärtans
dela kalk, och frågar: hwilken skall röfwa B:s lif? Hel swarar:
Höher hör det höga berygtade träd, och skall warda B:s baneman.
Ännu spörjer Odin: hwem skall hämna B? Hon nämner Wale, sonen
som Rinda skall föda i westersalar; han skall, blott nattgammal,
döda Odins son, icke hand twätta eller hår kamma, förr än han på
bålet bär B:s fiende. Hem red Odin, förwissad at ingen kunde
nedtrycka eller hålla Höders hand, som af Nornorna lyftades.
Prosaiska Eddan anför: Balder den gode hade swåra drömmar at
hans lif war i fara. Då han för Asarne berättade dem, rådplägade
de derom, och beslöto at för Balder utbedja säkerhet emot all
möjlig fara. Frigg tog då ed af eld, watten, jern, alla slags
malmer, stenar, jorden, träd, sjukdomar, djur, fäglar gift o.
ormar, at de icke skulle skada B. Då detta war faststäldt och
alla weterligt föllo B. och Asarne på der skämt, at han skulle
framstå i församlingen, o. någre af dem skulle skjuta på honom,
andre hugga, andre åter kasta m. sten, och ehwad de gjorde, hade
han ingen skada deraf; hwilket alla tyckte wara mycket ärofullt
för honom. När Loke såg detta, förtröt det honom. I en qwinnas
skepnad begas han sig til Fensal til Frigg. Frigg frågar qwinnan
om hon wiste hwad Asarne förre hade i deras församling. Hon
swarade, at alla sköto til måls på B., utan at det på något sätt
skadade honom. Då sade Frigg: ja, icke skola wapen eller träd
skada B.; jag har tagit ed af dem alla. Qwinnan frågar: hafwa då
alla möjliga ting swurit at skona Balder? Frigg swarade: öster
om Walhall wäxer en telning, som heter Misteltein: den synes mig
för ung at kräfwa ed af. Derpå bortgick gwinnan. Loke drog nu up
Misteltein med rötterna, o. gick dermed til församlingen. Höher,
som war blind, stod ytterst i man-ringen. Loke frågade honom:
hwarföre skjuter du ej på B.? Dels, swarade han, kan jag icke se
honom, och dels har jag intet wapen. Då sade Loke: du borde
dock, likasom de andre, bidraga til B:s ära. Jag skall wisa dig
hwar han står; stjut så på honom med denna käpp. Höher tog
Misteltein och sköt mot B. efter Lokes anwisning. Skottet
genomborrade honom, och han föll död til jorden. Detta är den
största olycka, som träffat Gudar och menniskor – Genom B:s död
blefwo Asarne såsom mållöse, och miste all fattning, så at de
icke sansade sig at uptaga liket. Den ene såg på den andra, och
alle andades hämnd emot uphofsmannen. Men som det war på en
helig fristad, kunde de dock icke strax taga hämnd. Då de
ändteligen kommit sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
