Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - Fenrisulfven ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
421
derslet Läding. Han betänkte tillika, at han måste utsätta sig
för någon fara, om han wille bli berömd; o. lät derföre lägga
fjettern på sig. Då Asarne woro färdige dermed, skakade F. sig
o. slängde fjettern emot jorden, så at stumparne flögo långt
bort. Asarne började nu frugta, at de icke mer skulle få honom
bunden, och skickade Skirner, Frejs sändebud, til några dwergar
i Swartalfheim, o. läto förfärdiga fjettern Gleipner. Den war
gjord af sex ämnen: af kattstegens dån, af qwinnoskägg,
bergsrötter, björnsenor, fisk-ande och fågelspott, samt war jemn
o. mjuk som et silkesband. Då den blef förd til Asarne, tackade
de sändebudet för wäl förrättade ärende, foro ut til holmen
Lyngwe i sjön Amswarmer, o. kallade F. med sig. De wisade honom
silkesbandet och frågade om han förmådde slita det i tu, då det
war något starkare än man kunde förmoda. De försökte sjelfwe at
sönderrifwa det, men förgäfwes. Dock, sade de, kunde F. lätt nog
få det sönder. Han swarade: et så smalt band tycker jag mig icke
få någon heder af at rifwa i stycken, så fint som det är; men om
det skett genom någon list, at detta band ser få swagt ut,
kommer det ej på mina fötter. Då sade Asarne: at han lätt måtte
sönderslita et silkesband, sedan han förut sönderbrutit starka
jern-fjettrar; och tillade: om du än icke får det i tu, har du
dock ingenting at frugta af Gudarne; utan wi wilje strax göra
dig lös. F. swarade: binden I mig sa fast, at jag ej kan lösa
mig sjelf igen, då swäfwen I så högt at jag sent kan wänta at
bli löst af eder; hwarföre jag ogerna will låta lägga detta band
på mig; men på det I ej mågen beskylla mig för brist på mod, så
lägge en af eder sin hand i min mun, til underpant, at allt
tilgår utan swek. Asarne sågo på hwarandra, de tyckte at
willkoren woro hårda, men ingen af dem wille fram med sin hand.
Omsider framräckte Tyr sin högra hand, och lade den i F:s gap.
Som denne nu började at spjerna emot, tildrogs bandet hårdare,
och ju mer han bråkade, fastare satt det. Då logo alla, utom
Tyr, som mistade sin hand. När Asarne sågo at F. war nog bunden,
drogo de ändan af bandet Gelgja, genom en stor häll, som heter
Gjöll, och fästade henne djupt ned i jorden. Sedan togo de en
annan klippa, Thwite, hwarmed de sköto den än längre ned uti
jorden, för at göra henne så mycket fastare. F. gapade
förskräckligt, rasade och wille bita dem, men de stucko et swärd
i munnen, med fästet i nedra käften och udden i den öfra. Han
tjuter förfärligt, och fradgan ur hans mun blir en flod, kallad
Won. Der ligger han intil Ragnarök. – Oaktadt spådomarne sade,
at F. skulle ge Odin sin bane, hade Gudarne sådan aktning för
sina heliga rum, at de ej wille oskära dem med F:s blod. Endast
Widar förmådde dräpa honom, och han framträdde icke före än
efter Odins död. Se RAGNARÖK.
FENSAL (Nord. M), Friggas mycket sköna sal i Wingolf.
FERAGUN eller FERAUN, (Mah. M.), är Skriftens Pharao.
Musulmanske Bibeltolkare ha belastat denna historie med fabler,
af hwilka några må anföras. Då Mose hade öppnat Röda Hafwet til
fri genomgång för Israeliterne, blef Gabriel, nationens
ledsagare, som red på et gångare-sto, den siste på hafsstranden.
Pharao kommer och får se hafwet half-öppnadt, dock wågade han ej
rida ner; men hans häst fick wäder af stoet, o. hela armén som
följde F., war, innan han wiste ordet af, midti hafwet, som flöt
tilsammans o. upslukade dem. I denna sin nöd gjorde F. sin
trosbekännelse på tre särskilta sätt; men Gabriel lät honom
förstå, at ångern kom för sent, och at han fördömt sig sjelf.
Också hade ängeln långt förut infunnit sig hos F., under en
lånad skepnad, o. gjort honom följande fråga: en husbonde hade
en slaf, som han upfostrat och utmärkt framför alla dess
kamrater, genom otaliga godhetsbewis. Slafwen glömde sin
belägenhet ock den wälwilja han njutit, blef otacksam och
uprorisk. Wid denna berättelse undertecknade F. m. egen hand
slafwens dom, och förklarade at han borde dränkas i hafwet.
Ängeln, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
