Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Inca ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
573
måler, straffades lika strängt som otuktiga ibland
Solens jungfrur. Lagen stadgade så, emedan brottet war
detsamma. – De flickor som en gång blifwit utwalde at
kränkas af konungen, och åtnjutit den nåden, fingo
icke, utan hans tilstånd, flytta hem til föräldrarna;
utan tjente på slottet såsom kammarjungfrur eller
hofdamer hos Drottningen, til dess de erhöllo
tillåtelse at få resa hem, der de öfwerhopades med
skänker och uppassades med en religiös wördnad, emedan
deras landsman ansago för en utmärkt ära at bli gifte
med någon af I:s frillor. De andra nunnorna, som
konungen icke wärdigades at ära med wanära, woro
instängda inom huset, til dess de började blifwa til
åren. Då konungen war död, hedrade efterträdaren hans
skökor med namnet Mamamna, emedan de skulle blifwa
guvernanter för dennes mätresser, hwilka de
underwisade likasom mormödrar sina barnabarn. – Utom
frillorna hade I:s en laggift hustru, som merendels
war deras egen syster. Deri följde de Solens exempel,
som hade gift sig med sin syster Månen. För öfrigt
wille de icke besmitta Solens blod genom blandning med
et främmande. – Hwart eller hwartannat år
sammankallade I. på en wiss tid alla giftwuxna gossar
och flickor af hans ätt, i hufwudstaden Cusco.
Flickorna borde wara 18 til 20 år, och gossarne 24; ty
de fingo icke gifta sig före, emedan de, hette det,
borde hafwa mogen ålder och omdömeskraft för at wäl
förestå sitt hus, och at det war en ren galenskap at
förena dem wid en spädare ålder. Då fråga war om
ägtenstap, ställde I. sig midt emellan dem; de stodo
nära inwid hwarandra, hwarwid han nämnde dem wid namn,
fattade sedan deras händer, hwarunder de aflade deras
inbördes trohetslöfte, och derpå öfwerlemnade han dem
åt föräldrarna. – Garcias Lasso beskrifwer på följande
sätt I:s’ konungsliga skrud: “I. har wanligen på
hufwudet et slags band eller cordon, kalladt auta, en
tum bredt och nästan fyrkantigt; det gick 4 ell. 6
hwarf omkring hufwudet. Drägten war en liftröja som
räckte til knäna, o. kallades af infödingarne unca;
men af Spaniorerne usma. I stället for mantel buro de
et slags kappa, kallad yacola. Nunnorna förfärdigade
äfwen för I. et slags fyrkantig pung, den han bar
öfwer axeln, fästad med et wäl arbetadt snöre, af twå
fingers bredd. Dessa pungar, som kallades chuspa,
nyttjades at deri lägga örten cuca, som Indianerne
plägade tugga, och som då war mindre allmän än nu; ty
I. ensam hade rättighet at äta deraf, eller på sin
höjd hans slägtingar, til hwilka konungen af synnerlig
nåd skickade några korgar om året.” – Då I. war död,
balsamerades liket med utmärkt konst; ty det ej
allenast förmultnade icke, utan erhöll äfwen en
betydlig hårdhet. Sedan bars det til templet i Cusco
och ställdes framför Solens bild; der delade det de
hedersbetygelser man dagligen wisar dess föregifna
fader. Denna förgudning hindrade likwäl icke at man
offentligen begret I:s’ frånfälle. Hela första månaden
förflöt i tårar. Borgarne ifrån hwart qvarter i Cufco
sammanträdde, och buro I:s’ fanor, standar, wapen,
kläder o.d. De inblandade i sina klagorop en
berättelse om de segrar I. hade wunnit, om hans
minneswärda bragder, och de wälgerningar han hade
bewisat de landskap, hwarest de woro födde som bodde i
det eller det qvarteret. Efter första månadens förlopp
förnyades sorgen hwar 14:de dag, wid hwart månskifte,
under hela första året. Den slutades ändteligen med
alla uptänkliga högtidligheter och sorgbewgelser. För
detta ändamål woro wisse gråtare tingade, hwilka med
en dyster och bedröfwad ton skulle besjunga den
aflidnes bragder och dygder. I. af kongl. blodet
betedde sig på samma sätt i men mera högtidligt och
med större pomp. Provinserne deltogo i den allmänna
sorgen. Hwarje förnäm man uttryckte på allt möjligt
sätt sin innerliga saknad öfwer regentens bortgång.
Man besökte de ställen som fursten hade hugnat med sin
nåd, eller eck blott med sin närwaro, och ådagalade
der ännu större bewis på sin sorg än på andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
